Jag minns det så väl. Det var en ruggig kväll på 70-talet. Min far kom som vanligt hem från jobbet och jag mötte honom som vanligt ihallen tillsammans med min mor.
Själv var jag någonstans mellan barn och tonåring, osäker och med en vilja att lära mig allt. jag sög i mig kunskap som en svamp, speciellt från farsan, som jag såg upp till.
Min far jobbade inom marinen, först som Ubåts kapten, sedan som byråchef på Fortifikations- förvaltningen (kan det vara Sveriges längsta statliga förvaltningsord?)

Nåväl, farsan tog av sig sin marin-mössa, torkade av regnet och lade den på hatthyllan.
Han såg lite dystter och uppgiven ut, så min mor frågade vad som hade hänt?
-Nu går allting åt helvete med Sverige, nu har de börjat...visste att det skulle komma snart.

Morsan och jag tittade på varandra. Hade rys-
sarna inlett ett smyganfall på oss? Eller vad?
Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i vår skinnsoffa från IKEA (allt vi hade i möbelväg kom nog från Älmhulthangaren).

-Nu har dårarna avskaffat tjänstemanna- ansvaret, suckade farsan.
-Det är nog bäst att du förklarar lite bättre, inflikade min mor. Jag bara nickade instäm-
mande.

-Ända fram till nu har varje tjänsteman i statlig tjänst haft personligt ansvar för de beslut han eller hon tagit. Klantar någon till det, får den enskilde ta sitt ansvar. Detta har gjort att varje beslut har tänkts över oredentligt innan det tagits, då misstag kan kosta dig ditt jobb, så även vid mutor och andra oegentligheter.

-Nu kommer ingen enskild behöva käna sig hotad och alla kommer bara att kunna gömma sig bakom den institution de jobbar inom och hålla varandra om ryggen för att inte hela förvaltningen skall få dåligt rykte. Man kommer alltså att sopa skiten under mattan.

Min mor och jag tittade på varandra och sedan på farsan. Vi sade ingenting då vi inte hade samma insikt i konsekvenserna av det hela.

Många gånger därefter hörde jag min far mumlaatt "-Där ser man hur det går..." när diverse skumraskaffärer inom statlig eller kommunal förvaltning uppdagades och de inblandade bara "sparkades uppåt" eller fick fina avgångsvederlag om de avgick.

Hur skulle det se ut idag om det personliga ansvaret kvarstått, alltså om våra tillsatta tjänstemän fått ta konsekvenserna av sitt handlande på samma sätt som vi vanliga medborgare tvingas göra gentemot dem?