Mingel = Att Synas Till Varje Pris
-Ett tveggat svärd för oss i mediabranschen

Efter ett par veckor med sommarvärme av kontinental kvalitet, sköljer idag ett välbehövligt regn äntligen bort alla gamla
allergiframkallande pollen och vägdamm från fönsterbrädet.

Radion står på och P3 spelar "Hip Hip Hurra" med Mauro Scocco och Savannah Hotnights Maria Andersson.
Texten går "Hip Hip Hurra, också ett leende in i kameran nu..." och "Det är den nya religionen nu, att synas till varje pris...".

Direkt får jag upp en bild i huvudet, en bild som jag själv är del av bakgrunden till. I stort sett alla tidningar idag med någon anknytning till event, nöjen, nöjesliv och liknande, har hakat på "mingelmonstret".

Du som haft turen att slippa det allstädes närvarande mingelmonstret, skall här få en kortfattad definition av själva begreppet:

Det hela började redan för flera årtionden sedan med att de dåvarande "svallertidningar- na (bl.a. Svensk Damtidning och Vecko Revyn)
refererade från officiella evenemang med upp-
ställda bilder på kända par, stelt leende mot kameran.
Snart var utvecklingen igång, företag fick för sig att man fick sälja mer om man gjorde sina produktlanseringar i krogmiljö med gratisätande och bubbeldrickande kändisar. Den intelligente frisören Micael Bindefeld förstod på ett tidigt stadium hur lukruativt det kunde bli och i slutet av 80-talet var han i full gång med att ta hand om lejonparten av evenemanfsprofilering med kändisar som mediaspeglar.

Med MTV-generationen där hallickar och gangsters görs om till rappande tonårsidoler, samt dokusåpeträsket där "ingen" blir någon över natten, har nivån på vad som kallas kändisar, hamnat i höjd med fotknölarna.

Detta har i sin tur gjort att alla nu vill ha sina "15 sekunder av berömdhet" (15 minuter är inte längre ett krav, nu räcker det med sekunder..."
När då ett gäng rena "mingelsajter" dök upp för något år sedan, fick även förorts-Lotta och Östermalms-Torsten mäjlighet att visa upp sig inför bekanta och okända.
I bland blir det nästan som på zoo. En kollega som arbetar extra på en sådan mingelsajt, berättade för mig nu i veckan:
"Jag kom in på klubben och där var redan fyra andra fotografer. Alla sprang runt och plåtade varenda blondin och helrörskille på stället. Ingen visste vem någon var men ingen
vågade låta bli att plåta. Allt såg bara fel
och groteskt ut, jag vände redan efter
2 minuters betraktelse".

Om vi för en stund släpper den existerande situationen och istället spekulerar i möjlig utveckling de närmaste åren (antingen med glimten i ögat eller med fasansfull framtidstro), kanske det kan komma att se ut så här:

I matbutiken:
"Allt om mat" har skickat ut sin mingelmaffia som parkerat sig vid oxfilédisken. Där, och vid hummerbaljan, plåtas alla lyxmatsälskande par och singlar med en renskuren filé eller en jättehummer i nypan.
Färdinmatsfabrikanten "Fulix" bjuder på skaldjurssallad i ett annat hörn och plåtar glatt alla gratisätarna som sedan hamnar på deras websida "Vi som åt mest".

I klädbutiken:
i H & N´s trendmodehörna har ett gäng fotografer parkerat sig utanför provrumsavdelningen. Man låter kunderna få leva ut sina drömmar om maodellstatus
och låter dem glatt posera utanför provhyttena.
Speciellt stor tränsel är det utanför provhytterna vid underklädsavdelningen där den kände fotografen "Pongo" från utviksbladet "Spetz" lovar upptäcka nya löften. Det enda kravet är att kunna visa upp ett par välpumpade silikonnallar.

Tillbaka till verkligheten (i varje fall dagens verklighet).

En vanlig kommentar från mediabranschen själv när man påpekar symptom som tyder på något sjukt i grundvär- deringar är: "Vi ger bara folk vad de vill ha och att de vill ha det, märker vi på intresset/tittarsiffror/antalet läsare:"

Är "vi" så pinsamt påverkbara att vi som privata gäster
på en nattklubb, ser något som helst imaginärt marknads- värde för oss självai att bli plåtade hel- eller halvpackade för att sedan höra från kompisarna "jaså, du var på X-Club i går med Y.Y." Eller är det kanske så att vi på grund av dryckeskonsumtionen mer eller mindre behöver kunna spåra våra egna "whereabouts" under natten som gick?

De som vinner mest på det hela, är nog modebutikerna som får sälja fler terdriktiga outfits, för du kan väl inte riskera att bli plåtad två gånger i samma plagg?
Kanske är det så att dörrvakterna går igenom bildarkiven i mingelsajterna för att kunna plocka ut kommande helgs godbitar och på så sätt förenkla jobbet?

Ett av de mest pinsamma exemplen på önskan att få
"15 minutes of fane" är nog fotbollshulligabernas framfart. Dessa vakumkranier lyckliggör endast sig själva
och möjligen klubben för inbördes beundran.
Men det är de tyvärr själva troligen ovetande om...

Oavsett alla spekulationer om dagens motiv och hur framgångsrikt konceptet egentligen är, törs jag förutspå att hela klubb-mingel-sajt-plattformen stilla avlidigt utan några närmast sörjande inom de närmaste 3 åren.
Visar det sig att jag har fel, är det bara ett bevis på
att jag gav svenska klubbgäster högre förtroende
än vad de förtjänar.

Med dessa ord måste jag be att få avsluta.
Det är fest på Stora Klubben ikväll
och man vet ju aldrig vilka som kommer dit. 
Kameran är laddad, så vi ses väl där?
Eller?

PS. Hoppas Du uppskattar vår lilla förändring
där den "flytande" menyn placerats ute till höger,
så att den aldrig kommer i kontakt med innehållet.
Dessutom tillkommer en ny fräsch top-layout.

Ibland tar det lite tid innan poletterna ramlar ner,
även hos Frontface-gänget.
DS.

Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se