Skrik Inte Åt Mig...
FÖR HELVETE!!!!!!!!!!!

Det slår mig dagligen hur oförmögna de flesta
är att klara av livets vardagliga "motgångar"
som olika sorts kritik, berättigade anmärkningar, lättare sarkasmer, välmenta varningar vid mer eller mindre farliga aktiviteter, ironi och
regelrätta tillrättavisningar vid klara övertramp. Det som förr kallades att "stämningen var rå
men hjärtlig", skulle nog idag rendera någon
typ av anmälan till någon slags instans som är inrättad för att alla skall känna sig omhuldade
och inte utsatta för verkligheten.

varje lördag i kvällsblaskorna är nöjessidorna fyllda med helsidor om hur "Idol-stjärnorna" skymfas av juryn, hur de bryter ihop och att
deras drömmar slås i spillror. Detta efter jury-kommentarer som att de inte räcker till,
att de nog har gjort sitt, att de kanske
borde se sig om efter en annan karriär.
Kort sagt, att de sjunger som krattor.
Men hallå! För det första, det är ju inte premiärsäsong för "Idol", så alla dessa artist-
embryon har med all säkerhet sugit i sig allt
från de tidigare säsongerna, men vägrar inse
att det skulle kunna gälla dem själva.

Något ganska typiskt är det mest vanliga svaret
på frågan "Varför skall just du vinna Idol 2006?"
-Jo, det är min allra högsta dröm,
brukar svaret bli. Inte att "Jag är bäst av
alla de som ställt upp i år" eller "konkurrensen
är rätt svag, så jag kan nog ta hem det här".

Har du på senare år hört en tremålsskytt i fotboll själv ta åt sig något av äran av dessa mål?
Nej, det är alltid en ren laginsats, målskytten
själv bara råkade befinna sig där av en slump.
Att han sedan uppbär en veckolön som
motsvarar en normal årslön,
spelar naturligtvis ingen roll...

Låt oss ta det från början:
Små barn är inte snälla och goda från start.
Så snart de får en chans, tar de gärna och utnyttjar varje situation att få som de vill,
så länge de inte blir stoppade och tillrättavisade.

Försök inte lura i mig något annat, jag har sett hundratals exempel på detta och noga
registrerat den naturliga kombinationen i
sambandet "handling-reaktion-konsekvens"
eller kanske oftare avsaknaden av den samma.

Jag hade en granne ovanpå för ett abtal år
sedan. Hon hade ofta barnbesök. Ungarna
kunde välta stolar, hoppa upp och ner
och springa fram och tillbaka i timtal.
Till slut fick jag nog, gick upp, ringde på
och påtalade oväsendet/störmomentet.
D amen tittade nedlåtande på mig
och yttrade sarkastiskt:
"Ja, det är väl inget du förstår, men barn skall få göra som de vill, förstår du. Det är bra för dem.

Om man då går vidare till skolåldern,
där man fortsätter den underminerande
verksamheten med att tuta i kidsen följande
företeelser:
1. Alla är alltid lika bra, oavsett vad man gör.
(Kul när de ev. vaknar upp och upptäcker att
de har blivit blåsta).
2. "Du har ingen rätt att klaga på mig-attityd".
3. Massor av rättigheter men inga skyldigheter
(med inslag av "LÓreal-mobbing":
-Du får spö, "because you´re worth it"...)
4. Man får aldrig tala om att någon gjort fel eller
att något i själva fallet är dåligt, bara att det
kan bli ännu bättre. (Aha, nu börjar det klarna,
eller hur?)

Då blir det jättekul när ungdomen till exempel
skall ta körkort: "Ja du Marcus, du körde på
farbrorn på övergångsstället.
Det var bra men det kan bli ännu bättre...".

Det uppstår en intressant konfliktsituation
mellan att det å ena sidan uppmuntras med idrott,
där det som känt tävlas om att vinna, att vara bäst
och å andra sidan indoktrineringen att alla är
lika bra.Kan det vara denna inlärda brist på
acceptans
att någon annan är bättre men inte skall vara bättre,
som har del i skulden till fotbollsbråken?

En idrottare, oavsett gren eller lagsport,
måste jobba på sina svagheter, likväl som på
sina starka egenskaper, för att nå sin fulla potential.
Om han/hon inte accepterar att svagheter
finns utan invaggas i tron att allt redan är bra,
hur långt kommer denne person då i sin
idrottsliga karriär?

Vi har för länge sedan passerat varningsnivån
och håller på att underminera hela den kommande
framtidsplattformen som består av barn och ungdom.

De som nu ligger närmast till hands att föda och
uppfostra den närmast efterkommande generationen,
är själva så inkörda på den ovan nämnda linjen att man
nog får räkna med ytterligare två förlorade generationer.
Men sedan då?
Det är nu eller aldrig. Om vi inte lär oss acceptera
våra egna svaghter och uppskatta andras styrka
och fördelar, kommer vi bara att bygga in ett stort tungt
skåp fyllt med avundsjuka och frustration i bröstet.

Det är inte alla som kan eller bör bli sångstjärnor.
Det är inte alla som bör bli hjärnkirurger.
Och, som vi sett en mängd olika exempel på nyligen,
det är bara ett ytterst få antal människor som bör
ägna sig professionellt åt politik.
vilka dessa är, har vi tyvärr ännu inte lyckats finna ut.

Under tiden kan du rösta på Frontface,
annars får du spö eller så bryter hela redaktionen
ihop och börjar gråta.

Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se