Text och illustration: Peter Ortvik

Vart Tog alla
"Tompa"
Och "Maggan"
Vägen?

Komar var en öststatsmoppe med trampor istället för fotpinnar (ve och fasa), lät som en gräsklippare och gav oftast ifrån sig mörk avgasrök. Av samtliga uppräknade orsaker, låg man sist på statuslistan om man körde Komar.

-Oj då, ha´ru problem? Inledde Tompa med, samtidigt som hans oljiga fingrar försökte rätta till moppefrisyren någorlunda.
–Jag kan ta en titt på förgasaren, min kompis hade samma fel förra veckan och det fixade vi lätt, fortsatte han medan han steg av sin rödbruna öststatare.
En kvart senare rullade han ihop sin mjuka verktygsrulle, stoppade tillbaka den i det praktiska facket under den slitna sadeln
och såg lika nöjd ut som bara Tompa kan.
-Så där ja, nu är det bara att sparka igång
den. Kom, häng på, jag skall bort
till en kompis som säkert väntar på mig nu.

Min stolthet startade på första kicken och jag hängde på bakom hans Komar. Eller försökte hänga på. Hans gamla öststatare varvade villigt upp när han lutade sig ner och finjusterade sitt ställbara munstycke under färden och jag kunde bara se honom försvinna runt vägkröken ett hundratal meter längre fram. När även jag kommit runt samma krök, stod Tompa där på tomgång och garvade högt. –hallå grabben, var tog du vägen?

När jag kom upp till gymnasieåldern,
hade Tompa redan slutat skolan och vi sågs mer och mer sällan. Det var nog mest mitt fel, jag fokuserade mest på gymnasiekompisarna och pluggmiljön. Vid den tidpunkten hade alkoholen gjort sitt intåg i tillvaron och de gånger jag festade med Tompa,
blev han oftast så full att han däckade.
Detta innebar att jag i mitt oförstånd,
i stället för att stödja honom, tog mer och mer avstånd från honom, då mina andra vänner
inte ville ha med ”Fyll-Tompa” på festerna.
Så ebbade vår vänskap ut.

Träffade även någon Tompa under min studietid men det har inte fastnat så djupt
som Tomporna ovan. Det verkar som om Tompa på något sätt gått samma öde till mötes som dinosaurierna. Kanske var de för bra för att fungera i det allt mer hårdnande klimatet och utrotades.
Det trodde jag i alla fall, till alldeles nyligen.

Jag gjorde ett fotojobb på en kryssningsfärja och efter fullgjort uppdrag fanns det tid för lite party. Då kom det fram en kille med en tjej i sällskap. De skrattade och showade i en härligt galen jargong utan att bry sig om så mycket annat. Det visade sig att de ”bara” var kompisar, inte ett par. De fick med mig i samma goda stämning och jag förevigade dem i många galna situationer under kvällen/natten.
Dagen efter hade jag lite mer fotojobb som väntade men någon timme före hemkomst, dök de upp igen. Hon hade funnit ett ragg unde senare delen av natten, så han såg lite ensam ut. Jag hakade på och vi hade en kul sista timme ombord.

Innan vi skildes, lämnade jag mitt kort och erbjöd mig skicka de galna bilder vi tagit kvällen innan. En vecka senare hörde han av sig. Han berättad att han jobbade i grossistledet inom tavelramsbranschen. Jag råkade nämna att min fru hade köpt några vackra pergamentmotiv i Egypten men aldrig riktigt hittat passande ramar.
-De´e lugnt, jag kommer över och fixar det. Sagt och gjort, han dök upp, tog mått och dagen efter var han tillbaka med materialet: Ramar, glas och tillbehör. Dessvärre råkade två av glasen knäckas, då det plötsligt börjat regna när han burit materialet utom hus och ramarna ”slagit sig”.
-Ingen fara, jag fixar nya tills i morgon, det är lugnt.
Nu började jag känna igen leendet.
Han kom tillbaka i dag och satte snyggt och smidigt ihop allt och monterade även en smart upphängning.
När jag frågade hur mycket jag var skyldig,
f ick jag till svar:
-Äh, det jämnar ut sig i längden.

-Tompa, You´re back.
Halleluja!

Om man vevar tillbaka filmen som kallas ”livet” och stannar till då och då från tidig skolålder fram till studenten (eller motsvarande), så dök det vid flera tillfällen upp en ”Tompa”.
Vad är då en ”Tompa”? Jo, i min film minns jag inte alltid vad han hette men det kändes alltid som om han hette Tompa.

Tompa var den där killen som redan första gången man träffade honom, bara var.
Han var enkel, okomplicerad och alltid villig att ställa upp och hjälpa till. Detta var liksom självklart för Tompa, han krävde inget tillbaka men fick alltid ett brett leende över hela ansiktet när man väl återgäldade hans hjälp och tjänster.
Låt mig göra några ”pit-stops” i filmen ”Livet” och ge exempel på några olika Tompa.

I den lägre skolåldern dök Tompa upp ute på någon gård där man lekte, exempelvis med lådbilar. Det var Tompa som hade den snabbaste lådbilen och han hade byggt den själv. Själv stod man med en skev, vinglig
och långsam konstruktion som vek sig i minsta gupp och man blev alltid på efterkälken.
Då kom Tompa tillbaka, kliade sig i den rufsiga kalufsen och sade: -Du, vi byter, jag kan
fixa till din bil, så det är inga problem.

Det var samma Tompa som veckan efter
dök upp när ett gäng hotfulla pojkar från grannskapet hade tryckt upp mig mot en
vägg och ville ha alla mina spelkulor.
Tompa kom fram och vände sig mot killarna: -Grabbar, häng med, jag såg något riktigt häftigt på andra sidan kvarteret, tror att
polisen tog en kille där. Sedan sprang han
och busarna blev så nyfikna att de genast hängde på och försvann med honom.
När jag senare på dagen träffade Tompa igen och tackade, garvade han bara och sade:
-Äh, det där funkar varje gång…

Vi flyttade ofta under min uppväxt, på grund av min fars tjänst inom marinen och jag fick aldrig ta med mig alla mina kära serietidningar i flytten, ”de fick inte plats”.
Så när det var dags att dra vidare, hämtade jag naturligtvis Tompa, som fick överta alla (och vi talar om 1,5 - 2 meter hög tidningspelare). Tompa stod stum och tittade på alla tidningarna, denna gång utan sitt stora leende.
- Men kommer vi aldrig att ses igen? Sade han med en bekymrad min.
I den åldern vet man inte riktigt vad man skall säga, så det blev något i stil med att
”jag har ju ditt telefonnummer”.
Ringde vä en gång, skickade ett kort men sedan ebbade det ut. Barn har ju rätt kort minne.

Nästa gång jag minns att Tompa dök upp, var jag i 15-års åldern eller moppeåldern som det hette då. Moppen var då den stora ”förlängaren” och när den inte fungerade, kände man sig nästan stympad. Minns att jag stod på baksidan av ett långt trevåningshus, där det fanns garage i långa rader insprängda i gatuplanet.

Naturligtvis hade jag drabbats av igensatt munstycke, en förgasare som vägrade sluta flöda över samt något knas med tändinställningen, På den tiden bestod mina händer av tio tummar och alla satt mitt i handen. När jag stod där med min lika bristfälliga verktygssats som kunskapsnivå, svängde en säkert tio år gammal Komar upp bredvid mig.
Då måste jag först berätta vad en Komar var. Eller kanske inte var. Det som gällde då, var Puch Dakota, Zundapp KS 50 eller möjligen en sådan där ombyggd minimoppe med strålkastaren i tanken och jättehögt styre. Annars var man totalt ”ute”.