Nr 4 2007
Sid 3

LEVER VI I VERKLIGHETEN ELLER ÄR ALLT BARA ETT DATORSPEL?

Är våldet i dator- spelen en reflektion av verkligheten eller är verkligheten en spegelbild av datorspels-
världen?

Vad är verklighet,
vad är fiktion?
Kan Du för en stund lägger undan din joystick eller spelkonsol, så jag får din odelade uppmärksamhet. Tack för det.
Jag har tänkt att du som spelfantast skall hjälpa mig att förstå en sak. Det är så att jag för ett par veckor sedan hörde ett nyhetsinslag där man redogjorde för hur stor del av alla dator- och TV-spel som är baserade på att man med mer eller mindre raffinerade metoder skall avrätta, döda, skjuta ihjäl eller slå och sparka ihjäl sin fiktive motståndare i spelet, för att på detta sätt till slut stå som segrare.
Den presenterade procentsiffran var så pass hög att den fick mig att anta en godkänd imitation av fågelholk.

Därför tog jag ledigt (?) en eftermiddag för att botanisera bland butiker som säljer datorspel samt några av huvudstadens datorspelshallar. Det jag hört bekräftades snabbt och satte igång en kedja av frågeställningar i min lätt överbelastade och inte nyligen defragmenterade hjärn-hårddisk.
(Lugn, jag tänker inte köra den vanliga klagovalsen, den kan du läsa i andra tidningar…)

I stället får jag upp situationsbilder för mitt inre. Bilder som ter sig både absurda och skrämmande. Jag ser en liten kille någonstans i Afrika, i ett land där vardagen till stor del består av militanta rövarband som tränger sig in i byar och torterar, lemlästar och våldtar sina ”motståndare”.
De tvingar även barn, precis som den här lille killen, att ta till vapen och tränar dem till att skjuta ihjäl sina landsmän.

I mitt huvud lyckas den här killen fly och med okänd historik hamnar han här i Sverige hos avlägsna släktingar. Han lär sig snabbt svenska och får många nya kompisar. En dag blir han hembjuden till en av dem och tittar med stora ögon på en gigantisk 42-tums plasma-TV med otroligt realistiskt surroundljud. Det spelas en musikvideo med hög volym, som den lille flyktingkillen imponerat smådansar till.
Efter ett tag säger hans nyvunne kompis: ”Skall vi spela ett bra spel?”
Visst, varför inte, spela spel är ju alltid kul eller hur, tänker vår lille vän.

Här gör vi en lätt konstpaus, trycker på stillbildsknappen, så att säga.
Kan du se framför dig, i HD-upplösning och slow motion, hur kamraten sätter in en spelskiva i sin NonTender PloyStation XXL-4 och sedan trycker igång spelet, fortfarande med samma höga ljudvolym.

Kan du också föreställa dig scenen när datorspelets soldater eller monster hoppar fram och ger eld med sina automatvapen rakt mot åskådaren? Ta 10 långa sekunder här och känn efter. Känns det lika kul nu med ”skjuta-ihjäl-spel”?

”Men så här är det ju inte alls hemma hos oss här i Sverige”, resonerar du säkert och kanske med viss rätt.
Men om vi rent teoretiskt ställer upp alla människor som lämnat sina hem för att komma bort från gevärspipor och granatsplitter, som kommit hit för att få en fristad från absolut närhet till blod, död, lemlästning och dagliga scener av avrättning och bombattentat, hur tror du det då ser ut?

Du som är oskadad av allt detta, berätta för mig, varför är det så kul att på skoj skjuta och spränga ihjäl figurer i spelvärlden?
Just nu i Irak och de Kurdiska områdena runt omkring som till för ett par år sedan var hårt drabbade av krigets fasor, är datoriseringen på oerhört stark frammarsch. Jag känner personligen affärsmän från Sverige som sålt containervis med datorer, paraboler, datorspel och Internet upp- kopplingssystem. Naturligtvis skeppas det då också en mängd av spel till de som redan genomlevt spelen i verkligheten.

Nu kan alltså de som tidigare stod som offer, byta position och helt ostraffat vända på steken i cybervärlden. De kan i hemmets lugna vrå, med familjens goda minne, ägna sig åt samma sorts grymheter som de själva drabbades av i det vi känner som verkligheten.
Revansch? Bygger det harmoni och medborgare något land vill ha?

Men är vi helt säkra på att vi lever i verkligheten? Tänk om det är så att vi alla ingår i ett gigantiskt datorspel, där vi bara är statister och nickedockor? I varje fall kan man tro det om man botaniserar runt i Internets allra mörkaste och grymmaste vrår.

Jag fick härom veckan hjälp att hitta fram till en website som jag inte vill nämna namnet på. Bara för att du som sett/hört om den själv, skall tro på vad jag skriver, kan jag i varje fall tala om att den börjar på Ol och slutar på …im.

Allt det värsta du kan tänka dig finns här samlat, mycket från privatpersoner som själva filmat med mindre kameror men även mer professionella upptagningar.

Låt mig få lista de tre värsta upplevelserna, bara för att sedan kunna koppla ihop det med ämnet om spel:

1. En tio minuter lång sekvens, där filmaren går runt och närgånget filmar ett trettiotal offer för en självmordsbombare. Han zoomar friskt bland kroppsdelar och även ansiktena på de som fortfarande lever och är svårt sargade.

2.En mördare som har sin pistol riktad mot en kvinna i 25 års åldern och som sedan skjuter henne kallblodigt i huvudet efter att hon under en lång stund gråtande bett om nåd. Man ser hela tiden både pistolhanden och offret.

3. Ett bildregister från någon rättsmedicinsk instans, som visar hundratals nakna kroppar som alla dött en våldsam död. Skador klart synbara på varje bild, kvinnor som män.

Där stoppar vi igen och funderar hur man tar in sådan ”information” och sedan bibehåller en sund inställning till en fiktiv miljö som till mål har att skapa samma resultat hos cybermänniskorna, en miljö som spelaren kanske då sett på dessa websidor där det gällt ”riktiga” människor.
Eller är det i åskådarens ögon inte heller riktiga människor på sådana websidor? Dessa kanske också blir till cyberfigurer som man inte bryr sig om?

Föra veckan stack jag mig
på en korkskruv.
Det blödde i två dagar.
Det gjorde ont.
Det var inget datorspel.

Nu går jag ut i solen och
lever i min verklighet.
Du kan ju sitta kvar
med din spelkonsol
och skjuta soldater.
Eller släng skiten.

Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se