Nr 2 2008
Sid 15
Foto:© Frontface.se där ej annat anges.  Frontface redaktion behöver nödvändigtvis inte hålla med om alla åsikter i denna artike till fullol.

Det är inte vad du känner
utan hur du reagerar,
som räknas.

 

En gång i tiden hade vi männi- skor närmare kontakt med
oss själva än nu. Vi kunde snabbt analysera de känslor som uppstod efter olika yttre påver- kan och sedan bedöma hur våra olika handlingar och reaktioner på dessa känslor bäst kunde ge oss önskat slutresultat.

Idag verkar det som om det slagits in en kil mellan våra upplevda känslor och de handlingar vi utför som svar
på dessa. För att kunna ta en konstruktiv titt på detta fenomen, bör vi skapa oss en utgångspunkt, en diskussions- plattform vi kan vara överens om. Följande är allmänt vedertaget och kan vara en bra grund att stå på inför fortsättningen: ”Vi kan inte, och skall inte, hållas ansvariga för vilka känslor vår hjärna skapar inom oss som respons på olika yttre påverkan. Däremot kan vi, och skall vi, hållas helt ansvariga för de handlingar vi utför som svar på de uppkomna känslorna.

Om vi INTE är överens om detta, innebär det att vi godkänner spontana handlingar, som att till exempel slå ihjäl någon som orsakat en buckla på vår bil vid en mindre krock, bara för
att vår första reaktion rent känslomässigt sade oss att ”vilken jävla idiot, jag skall
slå ihjäl honom…”. Detta är naturligtvis inte acceptabelt i ett civiliserat samhälle. Har vi då ett civiliserat samhälle att utgå ifrån? Tja, har vi INTE det, så faller ju all grundstruktur av etik och moral, så det får vi ändå utgå ifrån, oavsett de avarter vi dagligen konfronteras med i media och även i levande livet.

Om man följer den mediala karusellen om hur människan idag, speciellt ungdomar, har ytterst svårt att acceptera sina uppkomna känslor utan att överdramatisera dem enligt dagens nymodiga ”medialexikon” (chockad, kränkt etc.), så finner man att det ofta blir ett inlärt symptom att man förväntas hamna i en av de ofta beskrivna känslofällorna. Man SKALL känna sig kränkt (vad detta nu betyder idag?). Man SKALL bli chockad (dock utan något av de kardinalsymptom som kännetecknar en person som hamnat i ett äkta chocktillstånd).

Låt oss bromsa här en sekund och bli lite gräsrötter igen: Vi har ju sagt att det är okej att få vilka känslor som helst inom oss, det är något vi inte kan styra just när det sker, så där är vi ”oskyldiga. Vi kan dock om erfarenhet och repriser, lära oss att packetera dessa känslor, så att vi känner igen dem och så att vi inte blir
så överrumplade när de väl bubblar upp i vårt inre.

På så sätt kan vi hantera dem med rationellt, utan att på ren impulsiv reaktion handla så att
vi inte i onödan sårar och skadar någon tillbaka, även om vi initialt säkert tycker att denne är värd det.

För vi kommer ju inte närmare en slutgiltig lösning genom att trappa upp konflikten eller vad som nu orsakat känslosvallet.

Ett exempel som visar på hur ”djuriskt primitivt” vi kan handla som respons på en uppkommen känsla, är när någon av alla våra elektroniska leksaker slutat fungera. Tänk själv efter hur många gånger du säkert dunkat på TVn, skakat eller slagit på mobiltelefonen, slagit näven i motorhuven på bilen och inte minst sparkat på dem stackars cykeln, bara för att den inte gör som du vill.

Kan vi ställa oss upp och erkänna att detta är en spontan, oöverlagd handling, som ett instinktivt svar på den uppkomna känslan? Eller är vi verkligen så primitiva att vi TROR att prylen blir rädd och på vårt fysiska hot, börjar fungera igen?

Detta leder oss osökt (?) in på nutidens koppling mellan
prylen och människan.
Vi är inte längre enbart ”vi” som enskild individ utan har ofta
tagit över identiteten som våra prylar speglar och det är just
vad reklamen vill lura oss till.
Ta bilen som ett varnande exempel. Vi talar skämtsamt
eller ibland nedlåtande om ”penisförlängare” (Vad heter
det hos tjejer? Tuttattribut?).

Vi kan ofta se hur många olika grupper av framför allt manspersoner, nästan vägrar
att köra ett annat märke än BMW. Det har skapats en image av snabb bil, snabba pengar, fartfyllt liv runt märket och det har slagit igenom med kraft, tyvärr helt blint. BMW själva vill nog inte ha epitetet ”Gangster-racer” på sina fina fordon, men det är mycket den imagen som existerar och som gör att ägaren får åtnjuta en blandning av respekt och fruktan från sin närmaste omgivning, när han glider upp i sitt svarta åk.

”Mobiltelefåneriet”(ordet kommer faktiskt från en före detta marknadschef i mobilbranschen) är ett annat exempel på hur man skapat statusskimmer över vissa märken och modeller.

Innehavare av den typ av produkter vi här beskrivit, tillåter sig ofta att anta sin pryls image och av stannar sålunda i sin egen utveckling, de det är jobbigare att utveckla den egna personligheten i rätt riktning, än att anta en skräddarsydd ytlig image, som sammanfaller med den/de prylar man skaffat sig. Detta sker även vid val av utbildning/yrke. Många yrken skapar nästan osynliga skråväsenden, där de ”invalda” ofta tappar mycket av sin egen personlighet och i stället antar den roll som förväntas eller som promotas inom den existerande ”klubben för inbördes beundran.

Detta är naturligtvis vuxenlivets sätt att skydda sig från att inte
bli accepteras av den närmaste omgivning man vistas i under
det dagliga förvärvslivet.
Bra eller dåligt? Det beror nog mest på hur socialt flexibel man är som individ. En person med stark tro på sig själv som ”enbart” fri individ, behöver inte ta på sig den speciella mentala kavaj som hans/hennes yrke
har hängt fram för provning.

I längden kan det i stället bli så att man målar in sig i ett hörn, som man får svårt att komma ut ifrån, på samma sätt som en skådespelare kan bli ”type-cast”, alltså att han/hon sammankopplas med en typ av roller och får svårt att få andra karaktärer, vilket naturligtvis är hämmande, både för karriären och för privatlivet.

Vad är då lösningen på allt vi
nu skummat igenom? En viktig början är nog dela att försöka acceptera uppkomna känslor, inte överdramatisera dem och sedan lära sig att inte kasta sig ut utan fallskärm med en ogenomtänkt reaktion och ett handlande som man sedan surt får ångra under lång tid framöver.

Kom ihåg skillnaden mellan
vem personen ÄR och personens HANDLING.
Man ÄR inte en idiot, bara för att man utfört en ogenomtänkt och möjligen även idiotisk handling.
När du skall reagera på vad du upplever att någon gjort mot dig, betona då för denne VAD som du upplevde var fel i handlingen och HUR du kände när personen gjorde detta. Dra framför allt inte upp gamla synder och lägg till dessa utan håll dig till det aktuella ämnet och gör inga personangrepp, då har du bara sått ett antal frön till ett ordkrig, där det tyvärr bara finns förlorare, inga vinnare, även om du spontant kan känna ”Haha, där fick du så du teg”.

I ett sådant läge, har du bara skapat dig en fiende eller i bästa fall någon som inte kommer att glömma bort vad du kontrat med och sedan kommer att med lupp fingranska din skinande rustning efter minsta rostfläck att anmärka på.

För du är väl inte rostfri, i ärlighetens namn. Även solen har ju, som bekant, sina fläckar. Vilket påminner mig om att det är en underbar dag för en promenad i solen, kanske med en glasspinne i näven, dock absolut inte en Nogger.

PS. Glöm inte den mentala
tandtråden, annars är det svårt att hålla rent mellan tankarna...

Klicka på högerpilen för att gå vidare i livet...          > > > >