Nr 4 2008
Sid 2a
Foto: Frontface, Nikon D300. Text: Frontface, Peter Ortvik.
Ja, varför skulle Gud egentligen
komma till Los Angeles?
 

Med ett sverigeproducerat nytt album
och en singellåt som "Why would God come to L.A?"
har den 27-årige amerikanen Justin Hopkins
äntligen fått fart på en karriär som lia väl kunnat vara baseball eller surfing.

(För att försöka återskapa den sköna stämningen vid intervjutillfället, kommer vi här att frångå den vanliga språkbehandlingsprincipen och i stället blanda in lite ”swinglish” här och var, då intervjun naturligtvis hölls på engelska. Hoppa ”vän av ordning” ursäktar.)

Hej Justin…eh…du ser lite trött ut?

”Oh man, det kostar på att ligga på topp. Det blev riktigt sent igår, eller tidigt i morse. Jag är heller ingen van kaffedrickare, men för att klara den här långa dagen har jag fått imig 4-5 koppar kaffe plus några Latte.”

Jaså, ni satt uppe och repeterade…hehehe.

”Visst…hehehe…det är viktigt att repetera, även med svenska tjejer.”

Vilket naturligtvis leder till frågan om du är singel?

”Oh yeah, man, VERY single.”

Men om vi börjar från ruta noll. Eftersom många svenskar precis nyligen upptäckt dig, då genom låten ”Why would God come to L.A?”, så är det väl bra att få en liten kompakt biografi om Justin Hopkins, please.

”Okej, jag är nu 27 år, har spelat professionellt sedan jag var 23. Började faktiskt veckan innan jag skulle inleda min studietid som juridikstuderande.
Samtidigt hade jag ett catering- och bartenderföretag, arrangerade bröllopsfester och liknande. Så en vecka innan skolan började, fick jag lite ”ågren” och hoppade av den banan, åkte till Kalifornien och funderade vidare på min framtid.
Bodde då i San Diego utanför L.A. , där jag spelat College baseball, så området var inte okänt för mig.

Jag hakade på en audition till en film, fick inte rollen men fick läsa några rader mot Jennifer Aniston, vilket var riktigt kul. Filmens regissör frågade mig om jag hade en tändare på mig, visst, men jag jag hade ont om pengar, så en stund senare bad jag honom om att få den tillbaka. Han skrattade och bjöd mig på lunch, under vilken jag berättade om en av mina sånger. Han blev intresserad och det resulterade i ett ”publishing contract”.       >>>
Justins releaseparty på O-Bar i Stockholm var fylld av både bra musik och mänsklig värme.
<<<    "Detta kickade igång mitt skrivande och det var faktiskt den händelsen som fick mig
att bestämma mig att bli musiker på heltid.

Visst är det konstigt hur korten ibland faller på plats, ibland för dem som har mer tur än skicklighet. Jag tror på att ju mer man gör sig tillgänglig, desto större chans att lyckas. Närverkande är klart mer resultatgivande än bara talang.”

Sant! Detta var ju lite information från modern tid, kan vi ta ett språng ända tillbaka till forntiden?

”Absolut. Jag växte upp i Tigard, en liten stad utanför Portland, Oregon. Hela strukturen där var uppbyggd på sprt och idrott, musik hade inte alls samma status.
Dessutom lärde jag mig vid tidig ålder att samverka och umgås med både den snobbiga överklasskidsen och de mer råa arbetarbarnen, allt för att inte hamna i bråk och få problem. Det fanns en hel del rasism och andra problem där men jag var inne i hip-hopsvängen, samt spelade både trummor och piano, så jag tycktes smälta in väl över allt.

Eftersom fokus låg på sport, fick jag alfrig ta lektioner för musik och instrument, så jag fick lära mig själv vartefter tid fanns tillgänglig. Mina föräldrar tyckte att jag lade ner för mycket tid på keyboard i jämförelse med skolarbete så de straffade mig genom att konfiskera instrumentet.
Av en händelse hittade jag en gammal gitarr på vinden, så i stället lärde jag mig spela gitarr. Right?"

Intervjun med Justin Hopkins fortsötter på nästa sida         > > > >