Nr 5 2008
Sid 11
Foto:© Frntface.se, Nikon D300
STÅR DU FÖR DIN EGEN STIL
ELLER BYGGER DU DIN IDENTITET
PÅ DINA PRYLARS IMAGE?
 

Mode, Image, Stil & Trend eller ”MIST” som vi kallar det till vardags, är något som sätter sina spår hos de flesta i dagens statuspryltäta vardagsbild.

Ofta dyker det upp reportage i både kvälls- och veckopressen med rubriker som börjar med
”- Är Du en..” och sedan slutar med namnet på någon känd Hollywoodskådis eller annan trendig kändis, varefter man plockat fram attribut som kläder, accessoarer, husdjur och (om det gäller tjejer( smink och hårstyling , som på önskat sätt skall kopiera det som någon paparazzi plåtat den aktuella kändisen med i ett obevakat ögonblick.

Eftersom detta tycks sälja,
verkar det som om vi har en omättlig önskan att efterlikna och efterapa redan existerande trender. Är det av ren lathet? Är det bristande självsäkerhet på vad vi egentligen vill? Är vi bara osjälvständiga lärjungar till de dyrkade mediaplågade avgudabilder som superkändisarna gestaltar i tidningar och på TV?

Låt oss se på fenomenet som hindrar oss från att bevara den möjlighet att profilera vårt eget unika tänkande inom MIST,
som stora delar av trend och modebranschen tackar för att vi just är vagnar, inte lokomotiv,
som den stora massan är.

Du säger då kanske: ”Men vem har tid att skapa sitt eget mode?”.
Ha, där föll du just ner i gropen som branschen grävt åt dig. Genom att hela tiden presentera så mycket som möjligt, vill man bombardera dig med så pass mycket ”nytt”, att det får dig så förvirrad i egna tankebanor och du köper i stället ett färdigt koncept. Ett koncept som kanske ser bra ut på bilden men som inte alls passar just ditt utseende och din kroppstyp. Tänk bara på det jeansmode som dök upp för några år sedan, där byxorna
var så lågt skurna, att de flesta bärarna definitivt var tvungna
att ansa mag- och pubishåret för att inte visa upp könskalufsen. Många av de som bar dessa jeans, gav dessutom mer intryck av att befinna sig i charkdiskens kassleravdelning, än att vara
rätt ute i modet.

Attribut för att visa grupptillhörighet, har alltid fungerat, speciellt för den yngre målgruppen som ännu inte funnit sin egen identitet, men även hos äldre mer erfarna, som exempel-vis de som på fritiden ägnar sig
åt golf. Golfmodet har oftast gått sin egen väg, med snitt och färgkombinationer som skulle vara otänkbara inom vilket annat mode som helst.

Det allra tydligaste (och möjligen värsta) exemplet på ett ungdomsmode som egentligen borde vara bannlyst från alla seriösa modedesigners tankebanor (även när de sover och drömmer mardrömmar) är det som i vardagstal kallas ”Hip-Hop-jeans. Dessa är det perfekta exemplet på hur man förstör alla snygga linjer i ett plagg, hur man får varje bärare att se ut som om de kom från filmen ”Den Sista Färden” och där tillhörde det banjospelande gänget som alla hade rutig skjorta och samma mamma.

Mode? Men hallå!!! En benlängd som ger en gångteknik där det endast rör sig nedanför knäna och med en stuss som direkt kommer från hyllplanen hos
iKEAs bokhylla ”Billy”.
Kanske det är / var kalsong- fabrikanterna som frammanade dessa byxor, då det mer fokuserar på att visa kallingarna och att få förbipasserande att
slå vad om när brallorna skall rasa ner totalt.

Men hur är det egentligen?
Om vi bortser från de som är
så unga att de följer stilar och trender mest bara för att få gemenskap och visa grupptillhörighet (minns du Modskulten med sina Parkas-rockar på 60-talet), så vad kan
vi se längre fram i livscykeln gällande mode?

Många som nått en viss nivå av status och ekonomisk stabilitet, visar även de upp det i sitt sätt
att klä sig och välja accessoarer.
Antingen kräver deras arbete en mer konventionell klädsel och då är naturligtvis valet av kostym- märke, slipsar och även skor något som väljs efter de trender som anammats inom det ”skrå” personen i fråga befinner sig.
Här är även armbandsuret en ytterst gångbar statusvara.
De som samtidigt har ett motorintresse på fyra hjul,
har ofta visat sig fastna för Rolex, medan de som hellre befinner sig ute på böljan den blå på fritiden, gärna satsar på det svenska statusmärket Sjöö-Sandström eller Omega.
Killar som befinner sig i dörrvakts- och gymbranschen, har ett eget signalsystem, där Breitling har blivit en hård statussymbol och
så även bland de som tillhör det mer ljusskygga segmentet av nyrika mä.

Som du märker florerar det hela tiden ett nästan omärkligt signalsystem mellan människor, där de söker sina gelikar och fränder genom att visa upp liknande ”troféer”.
varför vågar (?) då de flesta inte ta steget ut och skapa en så pass individuell stil att de uppfattas som unika individer?

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. En stor anledning är naturligtvis att de flesta människor varken har kunskap, erfarenhet, tid eller önskan att sätta sig in i ämnet.
Det är lättare att ”haka på och glida med” ett redan existerande stilsegment än att engagera sig i vad som egentligen bäst speglar och lyfter fram den egna individuella profilen.
Då är det betydligt lättare att gå bakvägen, att alltså utgå ifrån vad man helst av allt vill ”utstråla” för signaler och för skapad identitet och sedan anpassa sin personlighet efter de attribut som omgivningen känner igen som tillhörande just den ”identiteten”.

Men kanske minst lika vanligt är rädslan och osäkerheten över att behöva exponera vem man egentligen är och vad man innerst inne står för..

Detta medan tjejer lägger mer energi på att följa rena trender och modenycker, oftast för att visa upp sig inför..inte killar, som man lätt kan tro, utan inför andra tjejer. Tjejer vill gärna överglänsa varandra. Deras insatser är mer riktade som ett konkurrensvapen, så att de kan förhöja sitt eget (imaginära) värde i förhållande
till de övriga av samma kön.

Killar har ett annat sätt att se på konkurrensen. En kille kan gärna uppskatta andra snygga killar utan att se dem som konkurrenter för den sakens skull.
Den rena manliga konkurrensen uppkommer först då den andre mannen på något sätt upplevs hota det revir man själv försöker ”pinka in”, kanske genom att inte ont anandes börja stöta på samma tjej som den förste siktat in sig på. Först då uppkommer problemet.

Därför försöker killar att redan med pengar, kläder, stil och även muskler, att visa och varna presumtiva konkurrenter, på vilken nivå man befinner sig på rangskalan.
Samma attribut används då i ett annat syfte gentemot tjejerna, nämligen att trycka på den så kallade imponeringsknappen. Killar tror nämligen att alla tjejer imponeras av pengar och prylar.

 

Har de fel? Nej, i stort sett inte. Däremot vill tjejerna inte erkänna att så är fallet. Flickor som helt förnekar att de påverkas av yttre vackra tingestar som en häftig sportbil, värsta Armani-sviden eller annat, fastnar ofta helt omedvetet inför uppenbarelsen av just dessa attribut men påstår när de blir avslöjade, att det inte var attributen utan killen som imponerade.
Det är helt normalt bland djur att imponeras av färggranna fjäderskrudar, så varför skulle däggdjuret Homo Sapiens vara
ett undantag? Killarna fastnar ju för andra attribut hos det motsatta könet, även om även detta ofta sker under självförnekelse.

Om du lyckas ta dig förbi alla dessa stoppklossar när det gäller personutveckling och tillåter dig att finna en egen väg att uttrycka din individuella stilkänsla, kommer du att märka att det ger stor frihetskänsla i vardagen.
Du behöver aldrig fundera på
om du hänger med det senaste modet, du är då i stället en del
av de som skapar modet,
inte en slav under det.
Oftast är det kombinationen av
de plagg och accessoarer man bär, som ger helhetsintrycket,
inte det enskilda plaggets bakfickeplacering eller midjehöjd.

Nu när de flesta har en digitalkamera, är det lätt att experimentera med olika outfit-kombinationer, ta en bild på varje, ladda upp dem på datorn och jämför, ”vad passar jag bäst i,
vad tar bäst fram mina fördelar?”

Och, framför allt, sluta tänk ”Den har jag ju haft på mig förut bland samma människor, så den kan jag inte ha igen…”
Om dina vänner kräver ett sådant beteende, byt inte kläder, byt ”vänner”.

- Befria Modeslavarna!!!