Nr 3 2009
Sid 12
Foto:© Frontface.se, Nikon D300 . 
I fotspåren av Idol och andra företeelser som regelbundet satsar hårt på att dra fintandade luskamar genom sveriges musik- och artistpäls,
har det vaskats fram ett antal nykomlingar och även envisa slitvargar som vägrar ge upp och som av olika förstå-sig-påare pekats ut och lanserats som "nästa stora stjärnskott"
Med en sammanlagd erfarenhet av mer än 30 års DJ-ande, musikmixande till modevisningar , danstävlingar och andra scenevemang, sticker Frontface redaktion ut hakan och tittar i den egna spåkulan hur det kommer att gå för några av dem.
Tro det om du vill, här är det serverat.
Hon är något av en cocktail gjord på späda bär av sorterna Sally Oldfield, Sarah Brightman och Kate Bush. Hon heter IVA, kommer från USA och är kompis till Kishti Tomita (Idol-Kishti). När dessutom The Sounds, Brolle, Peter Jöback Kbros med flera är inblandade, kan man nästa säga att hon är svensk.
Det är pop men med en klassisk operaklang i bakgrunden. Singeln "Dreams" från albumet IVOLUTION (släpps 20 maj) är plattans starkaste spår och har en bra drive. Övrigt material är helt okej albummaterial. man hade kunnat få en intensivare känsla i produktionen om Iva släppt på kontrollen lite tryckt på med ytterligare passion och volym. Hon har en spröd "operastisk" stämma, så det gäller att ge en dynamisk snyting för stt det skall kännas ända in i märgen.
Det stannar och dämpas här någonstans i muskellagren.
 
NEO är en cool kille. Första gången vi träffade honom (utan att veta vem han var), var när han stod bredvid scenen och sjöng med när Idol-Sibel repade inför en spelning. När Sibel slutat sjunga fortsatte Neo och det gav rysningar i nacken. Killen är lite av en gryta gjord på Mika, Leo Sayer och faktiskt lite popig Bowie. Det känns som om han kan gå mycket långt med rätt material och framför allt rätt produktion, som tar fram känsligheten i hans unika röst. Hans album "One" är ett utmärkt popalbum, men ibland har man smetat över hans röst med en tjejkör som inte riktigt når upp till Neos solokvalitet.  Hans version av Leo Sayers "You make me feel like dancing" är genial. Även spåret "Silver Lining" sitter som en limmad smäck. Neo skall avnjutas i lika doser live och på platta, bägge smakar lika bra. Kan vi få in en bricka Neo till, tack.
Jonathan Fagerlund är söt, säger tjejerna. Om det räcker för att ta honom hela vägen, återstår att se. Det är lite svårt att sätta fingret på Jonathans musikaliska kvalitéer. Det är pop, det är tydlig svenskt trallvänligt med samma lätta torrhet i rösten som även utmärker Gessle, Jimmy Jansson och några till.
Om man lyssnar till Jonathan live, så känns det som om skivans röst passerat alltför nära en autotune-maskin och en Vcorder, dock utan att skadas lika mycket som många av hans amerikanska kollegor.. Det här lan vara en "diamond in the rough". Kanske mognar han de sista 5% som krävs för att få det lilla extra vokalt. Det är värt att hålla ett öra på Jonathan framöver. Lättsamt, trallvänligt, ungt party, trånande pubertetsflickor och killar som försöker stajla sig likadant som Jonathan. Sä är det idag. Go ahead, make my day!
När man släpper ett viktigt album, är den visuella presentationen av produkten nästa lika viktig (tyvärr) som musiken. Om man antingen skojar bort detta eller inte törs presentera sig på bild, det vete faen. 5:th Sonic Brigade har gjort en riktigt bra rock-popplatta men vill inte visa vilka de är på skivan. Synd, tror de tappar en hel del på det. bakom bandet står Marcus Öhrn, som tog över mikrofonen i Noice ("En kväll i tunnelbanan") efter att originalsångaren avilidit 2002. precis som på plattan ovan, hörs det tydligt att det är svenskt, men man har doppat ena foten i rock och den andra i pop. Beroende på hur marknadsföringen av band och platta sköts, kan det gå lite hur som helst.
Albumet är värt ett öppet mottagande och några TV-spelningar för att få upp farten och igenkänning hos en bredare publik. MEN TA ETT GRUPPFOTO!!!
Här är en 19-årig tjej som har mycket att komma med...om hon bara får. Anniela har ett fantastiskt ansikte, lättplåtad som få) och dessutom både törs, vill och kan hon. Albumet "Extravaganza" som släpps 8 Maj, har föregåtts av utmärkta singeln "Strip-Teaser". Kan den inte döpas om till bara "Teaser"? (Tänk på den internationella marknaden och Annielas långsiktiga image.) Singeln innehöll inte mindre än 10 versioner, varav flera riktigt bra dansmixar. De albumspår vi hört och sett vid scenframträdanden, håller gott och väl samma klass som mer etablerade artisters. Det skall bli spännande att se vad som händer nere i Europa, med lite tur kan Anniela få ett snabbt genombrott i länder som är lite hetare på gröten än Sverige. De spelningar vi sett (och plåtadt) var riktigt bra med både sexig och tydlig utstrålning och lagom soft mellansnack.  Sången är en ren klar popröst och med bra videos, lär hon sitta som en smäck på MTV. Anniela är både snygg och intressant att prata med, låt henne ibland få visa ett yttre bildspråk som motsvarar det inre, inte alltid bara en "sex-kitten". Anniela kan bli nästa stora svenska pop-export, beroende på hur produkten hanteras. Det finns redan en Britney, det räcker.
HANDLE WITH CARE!
Till vänster: Anniela under spel-
ningen där vi först såg och hörde henne.
Om fem-sex år får hon se upp för lillsyrran, en fantastiskt söt liten tjej med otroligt vackra ögon.