© Foto: Knut Koivisto

Korsdrag i biosalongen.

"I uppföljaren till Män som hatar kvinnor är det Lisbeth Salander som står i centrum. Hon blir anklagad för trippelmord och dras in i en härva som leder tillbaka till hennes mörka förflutna."

På något osynligt sätt befinner de flesta svenska kriminalthrillers på samma nivå
när det gäller spänning och action och man hittar ofta tankevurpor som själva story-linen omöjlig att få ihop till 100%.
Så är det dock inte med ”Flickan som lekte med elden”, filmatiseringen av Stieg Larssons uppföljare till ”Män som hatar kvinnor”. I den här recensionen kommer inga paralleller att dras mellan dessa två filmer utan den nya ”Flickan som…” behandlas helt oavhämgigt den andra eftersom det säkert kommer att vara en
stor del av publiken som inte sett ”Män som…”.

Stämningen i filmen pendlar mellan en smygande kuslig storstadsverklighet och en mer filmatisk storyuppbyggnad. Noomi Rapace som spelar den kvinnliga huvudpersonen Lisbeth Salander, ÄR Lisbeth Salander i den här filmen. Det är inget snack om skådespeleri, hon har anammat sin roll med
en beundransvärd trovärdighet och lyckas lotsa den trasiga själen men starka kroppen genom de två timmarna utan att man någonsin börjar tvivla på de olika momenten.

Micke Nyqvist (som fått en lätt namnputsning till Micke Blomqvist)
gör även han en helylleprestation av högsta klass som journalist men det är Noomi Rapace som driver stämningarna framåt och håller åskådaren i ett järngrepp. Visst kan hon tyckas vara lite väl mycket ”Modesty Blaise” i vissa avsnitt men varför inte?

Redan så här långt upp i rollistan, vill jag bryta hierarkin och ge en eloge till en kille som inte ens nämns vid namn i pressmaterialet, trots att det är han som i sin, i dubbel bemärkelse, kraftfulla gestaltning av torpeden och ärkeskurkens högra hand, tvingar de övriga aktörerna i filmen att handla på det sätt de gör.
Jag talar om Micke Spreitz, en gammal dörrvaktskollega från det glada 80-talets andra hälft, då han kan sägas ha varit ”Kungen av Riche” om liknlelsen med andra ”kungar” får lånas in.
Mickes granithårda och ondskefulla roll som mördarmaskinen Ronald Niederman ger honom en vass dirigentpinne att svinga över huvudet på de övriga (i filmen både levande och under handlingen dödade) rollfigurerna med träffsäker ackuratess.

Även ”Kungen av Kungsan” (där kon den…) Paolo Roberto, som spelar sig själv med sedvanlig torr humor, får bita i gräset när han råkar ut för den i filmen kongenitalt analgesiske (slå upp det, du..)
Spreitz.

Filmen har egentligen inga döda (hrmmm) punkter förutom alla lik, så sällan har två timmar gått så snabbt under en svensk actionfylld rulle. ”Flickan som lekte med elden” är en säker etta på filmlistan
och bör ses på bio, så snika inte för att vänta ut DVD´n…
eftersom det mesta i handlingsväg på
något sätt avslöjar spännings- och överraskningmoment, avstår vi från att närmare verätta om innehållet.
I stället kan vi bara rekommendera filmen utan at blinka
och att gen den FFFF straka F och utnämna den till en av de tre bästa kriminthrillers i svensk filmhistoria.