Foto: Ur Ortviks fotoalbum, fotograf okänd.
Blir man hela 95 år
och i princip
aldrig varit sjuk,
får man väl vara nöjd.
Eller är man
verkligen någonsin nöjd
när livet nått sitt slut?
Vem vet?
 |
 |
 |
 |
 |
 |
den enda far jag känt.
Om jag blir lika gammal som min far blev, 95 år, så får man väl i varje fall officiellt sett,
vara nöjd, speciellt som han i princip aldrig varit sjuk.
Han var i varje fall aldrig
bort från skola eller jobb
en enda dag.
Att jag inte fått samma hälsogener, beror på att min far inte var min biologiska far men eftersom jag aldrig träffade denne, är ”Farsan” Eric den enda far jag kallat och kallar farsan.
Han var även duktig på att både sjunga och spela gitarr, så många nubbevisor jag kraxade fram under min studietid på Tandläkarhögskolan, har jag lärt av honom.
Farsan lärde mig en sak, som jag burit med mig och applicerat under hela livet, så här långt. Han sade ”Om du inte har pengar, köp ingenting och framför allt, köp inget på kredit och undvik alltid att låna pengar så länge du kan”. Tänk om han varit finansminister, då kanske bankerna varit lite mer ödmjuka och vi hade sluppit alla sms-lån och andra låneinstituts girighet.
Dessutom hade säkert bostadsmarknaden sett helt annorlunda ut. Farsan, varför fick du inte ut ditt budskap nationellt? Damn!
Det andra han på ett tidigt stadium förstod, kan du läsa i det allra första numret av Frontface HÄR. En lika stor sanning och dessutom med långt mer skrämmande konsekvenser han säkert tänkte sig när han uttalade orden ”Nu kommer Sverige att sjunka”.
Kan tillägga att farsan var en av de som under ett antal dygn troddes vara omkomna när u-båten Ulven förliste vid en minsprängning 1943.
Som tur var, hade han på kort varsel omplacerats men kunde inte meddela sig med omvärlden under flera dagar efter olyckan.
När jag var liten, var farsan ofta på besök hemma. Så kändes det i varje fall. Farsan var militär i Flottan. Han var först kapten på den lilla u-båten U-7, som låg nere vid kajen på Nya Varvet, det militärområde i Göteborg, där vår familj bodde under mina första fyra år. Senare blev han Mariningenjör och var även då mestadels borta flera veckor i stöten. Det gjorde också att vi flyttade ofta och jag fick alltid lämna kvar både prylar och kompisar. Kompisarna blev nog glada, de fick ju alltid ta över mina saker. Under större delen av min uppväxt, var min adoptivmor sjuklig, s jag antar att det var delade känslor för farsan, att dels koma bort och kunna pusta ut, dels att vara orolig att något skulle hända på hemmabanan. Jag minns att jag tyckte synd om honom varje gång han fick köra min adoptivmor till sjukhus och läkarbesök, vid de tillfällen han var hemma.
Det andra han på ett tidigt stadium förstod, kan du läsa i det allra första numret av Frontface HÄR. En lika stor sanning och dessutom med långt mer skrämmande konsekvenser han säkert tänkte sig när han uttalade orden ”Nu kommer Sverige att sjunka”.
När min adoptivmor gick bort 1976, fick han andrum och efter några år som änkling, träffade han en ny kvinna och flyttade i samband med att han gifte om sig, samtidigt som jag flyttade in till Stockholm city.
Hans år som pensionär förflöt utan turbulens och när han fyllde runt 80, flyttade han in på ett äldreboende, då han hade svårare att sköta den rätt stora lägenhet de hade tillsammans. Senare flyttade även hans fru in på samma äldreboende.
Den 3o november i år, strax efter att jag kommit hem från en Rock-Halloweenkryssning
till Riga, fick jag ett samtal från äldreboendets sjuksköterska. Farsan hade aldrig vaknat den morgonen till den sedvanliga frukosten, så de hade gått in och tittat till honom. När de försökte väcka honom, fann
de att han lämnat in permanent avsked från både Flottan och livet.
han lämnade tre fina fotoalbum efter sig, album jag minns från min tidiga barndom på Nya Varvet men inte sett sedan dess.
Dessa album skall jag vårda ömt, det är inte bara unika tidsdokument utan även en
tyst biografi över en 160 cm liten man med stora kunskaper, stor erfarenhet och som stod för sina åsikter, oavsett hur tiderna förändrades.
Så, man kan väl avsluta med att säga att han äntligen kastat ankar och gått till botten med alla sina eventuella problem.
Vila I Frid, Farsan
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
