Röster som håller.
"Jaha, då var det dags för en ny Colin Nutleyfilm med frugan Helena Bergström i huvudrollen."
Detta var det stående skämtet bland pressfolket runt röda mattan vid Galapremiären av ”Angel” igår kväll. Kommentarer som ”Bäst hon får rollen, annars får han väl sova på soffan...” och liknande hördes här och var.
Helena Bergström är duktig i alla ytterligheter, som utbrott, hysterisk glädje, storgråt och liknande.
Hennes relativa svaghet är det mer finstämda detaljspelet med små subtila nästan omärkliga men viktiga uttryck, där faller hon tyvärr, troligen mest beroende på ett något oplastiskt minspel.
Filmen ”Angel” handlar om ett överårigt musikband, där sångerskan Angelica 7 Angel har haft en 15-årig karriär men nu verkar ha passerat bäst-före-datum. För att råda bot på de dalande försäljningssiffrorna, får hennes make / manager / gitarrist Rick (halvbakis-sluddrande spelat av Rolf Lassgård) en något makaber idé, vilket leder till oförutsedda förvecklingar.
Styrkan med den här filmen är rösterna. Både Lassgård och Rickard Wolff har superbt uttrycksfulla röster, som väl kontrasterar till de mer hysteriska roller som Helena B och Elisabet Catlsson får fara runt i. Filmen skulle kunna bli en riktigt bra ljudbok, bara genom att spela upp originaldialogerna direkt från filmen (okej, slutscenen är svår att genomföra med bara röster).
Det finns ett antal småtrevliga poänger under hela filmen men den tar liksom aldrig riktig fart.
Dramatiken segar sig upp till ytan där den trampar vatten utan att direkt ta sig framåt i den takt man önskar.
Däremot får samtliga aktörer mer än väl godkänt. Man slipper det teatraliska dialogmässandet som ofta slår igenom i svensk film och bara detta är ett stort plus.
Vi ger ”Angel” FFF av fem. Bio eller DVD? Tja, är du ett fan av svensk film bara för att den är svensk,
då gäller bio, annars gör den sig lika bra på DVD.
|