FD: - Hehe…jodå, det får man prov på hela tiden. En klassiker är ”Jag har just tagit ögondroppar, det är därför de är röda”. Vem har tänkt på röda ögon när hela personen ifråga lutar 12 grader från vertikalplanet? Bedömningen sker ju på helt andra plan. Det är ju en totalbedömning utifrån tal, rörelsemönster, kroppsspråk och inte minst när men sett dem i kön innan de nått ända fram till dörren.
Ff: Ovanligt försök att komma förbi kön?
FD: - Det var en kille som kom fram och sade att vi hade ätit på samma restaurang dagen innan, så då kunde han väl få gå före kön. Jag frågade om han ägde restaurangen ifråga? Nej, han hade bara varit där som gäst och satt vid bordet bredvid. Tror du han fick gå före?
Något som jag blir rätt trött på är att efter jag varit och ätit på en restaurang, gett gott med dricks och tackat ordentligt om det varit bra, så dyker hela personalen upp nägon eller
några kvällar senare.
De öppnar med att ”Du var hos oss och år i förrgår,
kan inte vi få komma in gratis ikväll?”. Ser du obalansen
i deras krav? Jag har ätit, betalt och dricksat, de vill komma in gratis.
Suck…då blir man lite trött.
Det kan också hända att kocken på stället jag åt
på, kommer fram till mig i entrén och frågar hur maten
smakade på hans ställe häromdagen. Men vänta, hur vet
han att jag vill göra officiellt att jag över huvud taget varit
där? Var tog min privata integritet vägen? Tack så mycket.
Var går gränsen?
Ff: Minns du din första natt som dörrvakt?
FD: -Mmmm, det var inne på Gröna Lund, 1982.
Jag jobbade som diskplockare, men ville jobba som vakt och tjatade alltid
på honom. Night Rock hette stället. En kväll fattades det
en vakt, så jag fick chansen, överlycklig. Snabbt på med
pizzeria-tröja och mina randiga discobrallor och ut i dörren. Chefens
förmaningsord var: ”Åsså inga sparkar och slag, va…”
hehehe.
Artikeln fortsätter HÄR
Ff: Det finns en mycket bra
benämning...frontface…klubbens frontface.
FD: -Det var en väldigt bra beskrivning, den köper
jag.
Ff: Bra, det är ju därför vi sitter här
tillsammans.
FD: -Det händer t.ex. att jag kommer in på
en bensinstation för att tanka bilen eller på en restaurang,
helt privat, så kan jag få höra ”Vad gör du
här?”. Det verkar som många omedvetet endast kan placera
in mig på Spy Bar. Det är bara där jag skall existera,
jobba, sova etc. Ser man mig utanför klubben, tror många att
jag rymt eller kommit fel.
Ff: Men har du inte en liten säng i ett krypin bakom
baren?
FD: -Det har väl hänt att jag somnat några
gånger när det varit riktigt körigt, visst.
Ff: Om du helt fritt skulle få välja ett annat
yrke, oavsett om du har utbildning till det eller ej, vad blir det då?
FD: -När jag var liten ville jag jobba som hotellreceptionist,
jobba nätter och ha med folk att göra. Nu känns det mer
som att jag skulle vilja sitta ensam, sköta mig helt själv,
kanske sortera post på postterminalen.
Ff: Det känns som om du har större ambitioner
än så, allvarligt talat.
FD: - Jovisst, i och för sig. Jag har ju ett eget
framgångsrikt företag inom bevakningsbranschen. Ibland känns
det dock jobbigt med alla anställda, att betala in skatter i mängder
varje månad, alla löneutbetalningar m.m. Utgifterna är
det bråttom med men inkomsterna dröjer…är jag i
fel land kanske? Skulle vara skönt att kunna ”hänga av
sig kavajen” när arbetspasset är över i stället
för att vara representant dygnet runt. När jag själv är
ute, får jag alltid tänka på att inte göra något
som drar uppmärksamheten till min person. Annars kommer det att figurera
rykten och rubriker dagen efter.
