Observera att artikelförfattarens åsikter ine nödvändigtvisbehöver årespegla Frontface Magazines inställning till ämnet.

I det här inlägget kommer jag att ta upp en företeelse som visat sig kunna få ett stort antal debattörer att undvika definitivt ställningstagande i ämnet, detta av risken att inte vara politiskt korrekta. Det är intressant att höra folks åsikter när man träffar dem privat och sedan höra hur de ställer sig till samma ämne
när de öppet behöver försvara samma åsikt.

Härom veckan råkade jag träffa en bekant som sedan ett tiotal år tillbaka driver butiksverksamhet på Drottninggatan i Stockholm.
Vi tog en promenad utefter nämnda gata och jag påpekade det stora antalet tiggare som mutat in sin egen plats ungefär var femtonde meter utefter husväggarna framför butikernas skyltfönster.

Jag frågade min vän, som har sett hur detta fenomen växt fram på stor front under framför allt de senaste fem åren. Han stannade, tittade på mig och berättade följande:
”För den som bara går längs gatan vid enstaka tillfällen,
är det nog svårt att få en riktig uppfattning vad detta med tiggare innebär som rent grundfenomen. Vi som står
inne i butikerna och ser ut
över gatubilden och dessutom samspråkar, har nog en djupare insikt i vad som sker bakom kulisserna.

Jag var inne hos en bekant som driver tobaksaffären lite längre bort på gatan för ett tag sedan. Eftersom en av tiggarna nästan blockerade hans entrédörr, påpekade jag detta för honom. Han suckade och berättade hur just den killen kom in flera gånger om dagen och växlade in mynt för minst femhundra kronor åt gången, ofta upp till ett par tusen om dagen. Det gör att man naturligtvis ställer sig frågan om det är att betrakta som affärsdrivande verksamhet och på vilka villkor den skall få konkurrera med de som betalar höga butikshyror, höga skatter och avgifter. Var går gränsen för svart inkomst?

Dessutom hörde jag att en av dessa tiggare talade ett språk som jag och min kompanjon behärskar, så vi växlade några ord med honom.
Det visade sig att han bara varit i Sverige två veckor på besök hos en släkting men efter att ha märkt hur bra det gick att få in pengar på detta sätt, beslöt han sig stanna och fortsätta.”

Vi fortsatte ströva längs gatan och jag lägger märke till att av de ungefär 20 tiggare jag får ihop
det till, är samtliga, till 100%,
helt passiva när det gäller att erbjuda något i gengäld för de pengar de vill att vi skänker.
Försök nu följa min tankebana härefter:

Majoriteten av oss som fungerar hjälpligt i social samvaro med vänner, bekanta, främlingar och rent generellt lever ute i samhället, gör det med vetskapen om att när vi får något, förväntas vi att vid något tillfälle kunna ge något tillbaka, även gällande
helt icke-ekonomiska situationer.
De som inte tänker i sådana banor, blir snart oftast utan vänner och rätt isolerade.
”Life is a two-way street. You get some, you give some…” som en gatumusiker I San Francisco
sade till mig för många år sedan.

Om vi nu säger att vi inte skall göra tiggeri olagligt (vilket jag inte behöver hålla med om för att föra resonemanget vidare) så varför inte ställa krav på tiggarna? Varför bara acceptera att de jobbar på sina egna villkor?
Vilken annan entreprenör i Svedala kan ställa sina egna villkor och omgivningen samt samhället tvingas acceptera dem?
Precis som med en vanlig försäljare, har du möjlighet att acceptera eller förkasta förslaget från en tiggare eller även från en gatuförsäljare som säljer sina leksaker, hårsnoddar eller liknande varor helt svart
och utan kvitton.

Tänk om varje tiggare i stället
gick omkring och plockade skräp, höll gatubilden ren från gammalt papper, äckliga fimpar och liknande.
Tänk om de hade en skylt/ väst / tröja med tryck som ”Jag städar din stad, har du råd att inte
betala mig för det?” eller liknande.
Eftersom gatukontoret eller den som borde sköta detta, uppenbarligen inte klarar sitt jobb (antagligen av ”ekonomiska skäl”, kanske detta vore ett bra sätt
att få en renare stad. Dessutom städar ju tiggarna bort sig själva från trottoarerna, där de inte direkt tillför något positivt.

Varför får vi inte ställa krav? Varför skall det anses vara ”osolidariskt” att ifrågasätta en företeelse som vi inte varken behöver eller vill ha. Jag skulle vilja höra en enda person, privat, kommunal eller annan politiker säga: ”Klart vi skall ha tiggare i Sverige, det ser jag som självklart”.

Varför får vi inte ställa krav? Varför skall det anses vara ”osolidariskt” att ifrågasätta en företeelse som vi inte varken behöver eller vill ha. Jag skulle vilja höra en enda person, privat, kommunal eller annan politiker säga: ”Klart vi skall ha tiggare i Sverige, det ser jag som självklart”.
När man konfronterar dem är det många som förläget stirrar ner i marken och mumlar ”ja, men vad skall man göra då?...).
Underförstått: ”Jag vet inte hur jag skall ställa mig för att inte förlora några väljare, så jag försöker ducka så länge det går.”
Om det är svenskens passiva grundinställning, kommer vi att ha många av våra nära bekanta sittandes på gatan med utsträckt hand inom några år.

Eftersom vi inte har någon social turism i Sverige (måste väl tro på den politiska överheten) så får vi förutsätta att samtliga tiggare
utför sitt gebiet av ren överlevnadsinstinkt. I sådant fall torde väl dessa personer själva vilja ta sig ur denna passivitet och slippa epitetet ”tiggare”?
Om man då förbjuder tiggeri som företeelse, slutar att ge pengar
på torg, gator och tunnelbanor
och i stället ger individen en välmenad spark i baken, riktad åt en ökad egenaktivering,
så kanske vi får både renare gator och färre fall av blåskatarr på grund av kalla sittunderlag.

Vad vi skall göra åt den munspelande sjövilde pundaren vid Segels torg som står tio timmar om dagen och försöker imitera
en påtänd Bob Dylan, trots total avsaknad av både takt- och tonkänsla till den grad att han skrämmer slag på både gamla
och barn.
Det problemet är svårare att hitta en lösning på.
Kanske hoppas på att han blir deltagare i nästa omgång av ”Let´s Dance”?
Han lär i varje fall ha fått upp
flåset ordentligt med allt sitt flumhoppande och så får han kanske en lika lukruativ karriär som många av sina rappande kollegor i USA.

Förresten, tänk om man fick tio öre från varje läsare av Frontface,
Då kanske vi skulle kunna byta
ut vår 24 år gamla firmacykel.
Äh, det går ju inte, Frontface
skall ju alltid vara gratis att läsa.

Skänk i stället en spänn till någon som plockar skräp i Din stad.

Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se