Foto: © SHOOTMEAGAIN Peter Ortvik, Nikon D2X

När man jobbar på i samma trall under en längre tidsperiod, kanske flera år, kan det ibland kännas som om hjärnan inte får nya utmaningar, även om det hela tiden handlar om olika ämnesområden.

Det är i ett sådant läge också rätt lätt att stirra sig blind på sitt eget sätt att se på saker och ting, till exempel på hur man löser problem.

Många i min omgivning har till och från bett mig om råd, både när det gäller rena personliga problem och även i mer kreativt utmanade situationer.
Detta är naturligtvis smickrande och man invaggas lätt i tron att man ”sett allt, gjort allt, kan allt och vet allt”. Bara att snudda vid sådana tankebanor, är ju att redan där begränsa sitt tankesätt, så hur blir
det då när man sedan kommer fram till själva problemen/lösnings- alternativen?

Är då inte risken stor att man redan på förhand har sina ”favoritlösningar” som man enbart bygger på erfarenhet och tidigare upplevelser?
Erfarenhet är ju alltid bra men tänk om man missar ett antal olika alternativ, bara för att man gör det lättare för sig och kör på gamla vägar? Mmmm…inte bra…eller hur?

En god vän till mig, Christian Nissen, har i många herrans år arrangerat kurser och utbildning inom olika områden. Jag har alltid högaktat hans deduktiva förmåga, alltså hur klurigt och smart han tänker inför olika situationer men har ändå aldrig riktigt brytt mig om att ta reda på vad han egentligen lär ut på sina kurser.

När den gode Christian slog en signal för drygt en månad sedan och berättade att det fanns en ledig plats på hans nästa kurs och att han så gärna ville se mig ta den platsen,
att han bjöd in mig för att få min utvärdering av upplägg och innehåll.
Med ett sådant erbjudande ringande
i öronen, var det bara att rensa i agendan och ta fem dagar ”ledigt” från redaktionellt arbete.

Kursens titel var ”Logisk problemlösning och analytiskt beslutsfattande”.
Bara detta gör ju att man sätter sig upp i givakt. Här gällde det att vässa både blyertspennan och hjärnsynapserna, det är ändå många år sedan jag gått en utbildning utanför mina vanliga yrkesdomäner (som ju varit Dentalbranschen / tandläkeri ).

Kursen hölls i Scanias fräscha utbildningslokaler i Södertälje, vilket skulle medföra långa morgonresor dessa fem dagar, inte kul för en nattuggla som mig. Nu välsignades jag med att Christian varje morgon skulle passera min bostadsadress
på väg ut till motorvägen, så det var bara att tacka och hänga på.

Lite nervöst var det att åter sätta
sig i skolbänken, inte minst av orsaken att Christian förväntade
sig inlägg och (smarta?) kommen-
tarer från redaktörn som aldrig kan hålla snattran när det finns minsta chans att kommentera något relevant.

Nåväl, det var fängslande att lyssna till grundtankarna om hur man bör ställa sig inför ett uppkommet problem.
förresten, hur vet man att man verkligen har ett problem?

Jo, naturligtvis finns det en definition på termen problem, där det är tre kriterier som skall uppfyllas:

• Det skall finnas en avvikelse mellan ”är-värdet” (där vi befinner oss nu när vi känner att det finns ett problem) och ”bör/borde-vara-värdet” (där vi var när vi upplevde att allting fungerade).
  Det är detta som skall illustreras i figuren högst upp på sidan.
• Avvikelsen skall vara okänd, annars behöver man bara åtgärda, inte analysera: ”Å fan, nätsladden är utdragen. Då behöver jag just nu inte leta efter orsaken till att radion inte går igång.
• Avvikelsen skall kostnadspåverkande, antingen ekonomiskt eller i form av uppkomna besvär (påverkar
  KI  (kostnadsindex).

Jag fann det här med är-värde och bör-vara-värde en kul idé som går att applicera lite här och var i det dagliga livet och så gjorde även de andra kursdeltagarna. På fikapauserna (tack för all frukt och alla ostmackor) stod vi i klungor och diskuterade kaffet och téets är-värde och bör-vara-värde och fnissade som högstadieelever på biologilektionerna.

När man sedan skall komma vidare i problemanalysen, finns det några bra frågor man kan ställa sig angående problemets uppkomst och orsak. I korta ordalag befanns dessa nyfikna frågor vara:

• Vad (är själva problemet)?
• Var (upptäcktes problemet först)?
• När (upptäcktes problemet först)?
• Hur (visade sig problemet först)?
• Varför ?

Utan att förirra sig alltför djupt in i analysdjungeln, kan man lätt återkoppla till sina egna erfarenheter när det gäller datorarbete. Känner du igen:
”Varför funkar inte datorn, jag har ju inte gjort nå´t…”.
Sedan när man rannsakar sig själv, så dyker det naturligtvis upp.

• Det där lilla programmet jag installerade från mobiltelefonen för att kunna överföra musik och bilder.
• Den där halvskumma websidan jag ”råkade” klicka in mig på.
• Vadå, jag bara öppnade e-mailet som såg så intressant ut.
• Va? Hade antivirusprogrammets giltighet gått ut?

Vår tekniker här på Frontface magazine brukar säga att alla problem med datorer kan hänföras till kategorin SBS. Vad är då SBS? Jo, Skit Bakom Spakarna…om du förstår.

När jag frågar om någon ny elektonisk pryls funktioner, får jag alltid höra: ”RTFM”. Detta är tydligen vedertagen beteckning för ”Read The Fucking Maunal”…läs instruktionsboken…idiot…

Det är också intressant hur innebörden av ordet problem varierar mellan olika personer. Vanliga definitioner är:

• En komplex situation som kräver åtgärd.
• Något som blivit fel eller felets orsak.
• En besvärlig situation, där jag måste göra ett val.
• Framtida problem som eventuellt kan komma att uppträda.

Den sista punkten är en av mina egna käpphästar. Jag har som ”mental hobby” att försöka blockera fel som kan komma att uppstå på grund av att jag inte tänkt på att de kan komma att uppstå. Låter det förvirrat?

Du kanske känner till ”Murphy´s Lag”? Den lyder som följer:
- Om det finns minsta möjlighet att något skulle kunna gå fel, så kommer det att gå fel men bara om det på något sätt kan skada dig.

Med detta i minnet, förstår du säkert hur min lilla mentala lek ser ut.
Jag har under många år arrangerat och producerat modevisningar i lokaler över hela Skandinavien. Varje gång jag kom till en ny lokal, tog jag penna, block och en rulle ”Gaffa-tejp” (Silvertape), gick runt hela lokalen, letade efter allt som hängde löst, allt som någon skulle kunna fastna i, ja, allt som skulle kunna ”skita sig” under hela evenemanget. Fram med tejpen och ”gaffa” fast sladdar och allt annat.

Funkade då denna metod?
Ja, i alla fall utom ett. Jag hade ett stort mode evenemang i Stavanger, Norge. Till klänning/kostym- entrén, skulle en känd norsk pianist spela musiken på en stor flygel vid ena sidan av scenen.
Vad jag inte visste, var att han strax före showens början, kompletterat sin flygel med en liten syntorgel, som naturligtvis hade en närkabel.

Självklart hade ”Murphy” fått syn på denna kabel och mitt under entrén, råkade min backstage manager fastna med foten i kabeln, som fick sin ström från ett eluttag strax bakom scenridån. Pianisten såg lika snopen ut som vi andra, när hans maffiga synthljudmatta plötsligt tystnade utan synbar orsak och han började förtvivlat trycka på alla knappar.
Som tur var trycktes sladden snabbt in igen och ordningen var återställd.

Vad jag menade, var bara att det är bra att känna till ”Murphy´s Lag”, även om det inte täcker hela kapitlet om analys av potentiella problem, som också ingick i kursen.
Efter de fem dagarna (08.00 – 17.00) kan jag klart konstatera att förutom själva kursinnehållet, som kan rekommenderas till alla och en var, så gjorde grupparbeten, muntliga redovisningar och samspelet mellan oss alla 18 deltagare, att mina hjärnhalvor fått sig en rejäl kickstart med nya tändstift (hmmm…Scania…) som bara gör att jag fullständigt håller med skolminister Jan Björklund, när han igår (16:e januari) uttalade sig i pressen: ”Sverige måste lämna flumskolan bakom sig”.

Fram för skriftliga omdömen och fler Christian Nissen.
Inga problem, bara lösningar.

Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se