Nr 1 2008
Sid 19a

Foto Daniel Wohlin.

RAPPORT FRÅN
EN RESVÄSKA

Daniel Wohlin, som du kunde läsa om i ett tidigare nummer (HÄR), arbetar som professionell modell över hela världen. Fälj hans rapporter från olika plat-
ser och hur verkligheten för en modell gestaltar sig.

danielwohlin@frontface.se

En helt vanlig dag
i en helt ovanlig vardag.

Jag vaknar av att en mygga sticker mig på armen.
Myggorna under juli månad i Milano finns överallt. Jag lyckas
slå ihjäl den och blir glad över att den inte hunnit suga något blod.
Det händer faktiskt att modeller
får så mycket myggbett i Milano
att de inte kan jobba!

Klockan är 07:25 och det är redan varmt i rummet. Ser ut som även denna sommar kommer att bli runt 40 grader.

Jag bor i en lägenhet norr om centralstationen och delar den
med två andra manliga modeller.
Vi har var sitt rum, men delar badrum och kök. Levnadsstandarden för modeller
är väldigt låg i Milano. Det är inte ovanligt att modeller bor 7-8 personer i en tvåa.

Jag har jobbat länge och då jag i början av min karriär inte brydde mig hur jag bodde, kräver jag i dagsläget att i alla fall få ha eget rum.
Att dela lägenhet om man har ett eget rum är faktiskt bara positivt, då tystnaden när man är själv långt från flickvän och vänner annars kan göra en galen.

Jag har inte tillbringat speciellt mycket tid i Milano de senaste
åren och har därför bestämt mig
att stanna här i fyra veckor.

Stengolvet är varmt när jag sätter ned fötterna och går bort mot min dörr och öppnar den försiktigt. Lägenheten är helt tyst och de andra killarnas dörrar är stängda. De sover med all säkerhet då de var i full fart att öppna ännu en flaska champagne när jag lämnade dem igår kväll.

En designer hade haft fest och vi hade alla tre gått dit men jag hade lämnat tillställningen redan vid tolvtiden, då allt kindpussande
och prat om vem som gjorde vilken kampanj och vilken agentur som faktiskt var bäst i Paris stod mig upp i halsen vid det laget.

Jag skär upp två frukter, häller upp ett glas mjölk och tar en näve nötter och sätter mig ned vid det lilla bordet i köket, bläddrar i en sönderläst modetidning och väntar på att mitt kaffe ska bli klart.

08.15
Utanför porten på viale Zara är trafiken i full gång. Den spårvagn jag har planerat att ta, är på väg att stanna till men suget efter ytterligare en espresso får mig att gå in på närmsta café.
Det är full fart därinne, och den klassiska italienska frukosten bestående av en espresso, croissant och en cigarett, verkar intas överallt.

Jag nöjer mig med en espresso och tittar upp mot fotbollslaget Inters matchtröja som hänger på väggen.
Jag har fått för mig att i de lite fattigare områdena av Milano är de flesta Inter-fans medan i de lite rikare områdena är det konkurrenten AC Milan som gäller.
Det finns inga vetenskapliga belägg för detta utan endast en uppfattning jag fått efter 100-tals besök på olika cafeér i Milano.

08:32
Står jag på perrongen på stationen Zara och har gymväskan i handen.
Min plan är att hinna träna ett pass innan dagen börjar. Det är mycket folk på perrongen som vanligt och jag funderar på att promenera istället, men kommer på att gula linjen jag ska ta, i alla fall är den svalaste av de tre
(grön, röd och gul) som finns och jag väntar kvar.

I ögonvrån ser jag ett par andra modeller jag jobbade med i Syd-Afrika för några år sedan men nöjer mig med en ryckning på huvudet som hälsning när våra blickar möts.

8:45
Gymmet DownTown Palestre är det trendigaste gymmet i Milano. Här tränar kända designers, Donatella Versaces dotter Allegra, fotografer, TV-profiler och grädden av Milanos överklass.

Det kostar runt 1700kr i månaden men tack vare att jag är med i en bra och välkänd modellagentur, betalar jag endast 550kr och bara deras spa och relaxavdelning är värt pengarna.
Jag har ett underklädesjobb om några dagar och jag sliter extra hårt på gymmet.

I omklädningsrummet efter passet, kommer en fotograf fram och säger att han vill att jag ska ringa honom angående ett jobb. Misstänksamheten slår till direkt och jag gör en mental notering att kolla upp med min agentur om de känner till honom. Har träffat för många ”fotografer” som lovat guld och gröna skogar men som i slutändan mest varit ute efter en date med en manlig modell.

9:55
Sitter i den designade skinnsoffan på övervåningen av gymmet, speglar mig i det blanka svarta marmorgolvet och sippar på en proteindrink. Jag bläddrar upp dagens datum i min kalender och ser att jag har tre castings före lunch och inser att jag måste ge mig iväg

10:22
Kön ringlar sig ut från fotostudion, över gården och ut genom ytterporten. Det står att castingen ska börja 10:30 men det är ett bra betalt jobb och många modeller har varit ivriga att få en bra plats i kön och det är redan säkert över 100 modeller i kön.

Jag får syn på Chris som jag känner sedan Paris eller om vi kanske träffades i London först men i alla fall en modell som jobbat nästan lika länge som jag och han kommer glidande på sin skateboard.
”Galet mycket folk” säger jag och pekar på kön.
”Vi tar något kallt och dricka och kommer tillbaka senare” föreslår han och vi slår oss ned i skuggan på ett café i närheten.

Chris har landat från LA kvällen innan och är jetlagad.
Vi pratar gamla minnen, diskuterar om att vi kanske borde börja plugga något snart och skaffa oss ett ”vanligt” jobb, dricker en fruktmilkshake och skrattar.

När vi kommer tillbaka till castingen är det ännu mer folk, men vi känner ett gäng tjejer längre fram i kön som vinkar åt oss och låtsas att de hållit platser åt oss.
Vi tackar lite tyst och Chris bjuder tjejerna på cigaretter.

10:57
Väl inne i studion spelas Madonna på hög volym och luftkonditioneringen är nästan skrämmande kall.

När min tur väl kommer så går jag fram hälsar och de bläddrar igenom min modellbok, pekar på vissa bilder och ber mig sedan ställa mig mot en vägg och de tar en polaroidbild vilket brukar vara ett gott tecken.

11:10
Jag är ute i värmen igen och ser Chris skejta iväg. Han är för jetlagad för att träffa kunder idag säger han, så han ska hem och sova men vi ska höras senare för att kanske hänga i kväll.

Jag prickar av den första castingen och letar upp på kartan var nästa studio ligger.

Buss tre stationer och sedan genväg genom galleria Vittorio Emannuele och jag borde vara där minst 20 minuter innan de stänger.

Här ligger lägenheten där jag bor under mina Milanovistelser.
Galleria Vittorio Emanuele

Artikeln fortsätter, k licka på högerpilen