Persbrandt försvann på herrarnas.
Foto / Fotomontage: Frontface.se Nikon D300 Domaine Dusigneur vinkommentarer från testdeltagare, vinimportör och expert Jörn Ek.
 |
 |
 |
 |
Inledningen av "I stormens öga" har en actiontäthet klart i klass med internatio- nella motsvarigheter, sedan övergår handlingstempot till något mer vanlig svensk Becknivå.
Efter att ha sett samtliga hittills släppta Beckfilmer,
får undertecknad placera denna i delad topp, mycket på grund av att Mikael Pesbrandt gör det
till en så personlig vendetta att man kommer ifrån ansikslösheten som ofta genereras när det är team som hela poliskåren under agerande.
Att både Gunvald och Beck klantar till det till den milda grad att man vrider sig i biofåtöljen, visar bara på att man tar till sig dagens melodi i samhället i stort...
Becks kragförsedde granne (Ingvar Hirdwall) har flyttat ned en våning men man undrar hur länge han bor kvar där, det kan ju inte vara bra för hans nacke att stänkar-skåla uppåt hela tiden.
Övriga rollfigurer gör sitt jobb med sedvanlig pricksäker- het och norska Kirsti Eline Torhaug passar väl in i sin avhoppade aktivistbubbla. Synd att hennes rollfigur inte återkommer, hade varit intressant att se hur den kunde utvecklat sig i samspel med Gunvalds.
Varför det?
Sorry, det avslöjar vi inte.
Nya Beckfilmen håller som biofilm, kanske den första som har rätt format för stor salong.
Frontface ger
"I stormens öga"
goda FFF+.
Hade den haft tillägget "Denna gång är det personligt", så hade den fått fyra...
Dessutom var popcornen riktigt goda.