Skomodet för kilar,
hösten-vintern 2009/10. Sid 1
<<<  Till Innehåll

Foto:  Frontface.se  Nikon D300   Omslagsbild CD: Bonnier Amigo.

 
 
 
 
 
 
SUNRISE
AVENUE:


En god portion
finländsk hockey-sisu
har haft
lyckade nedsläpp
på Europas
pop-rinkar
under våren
som gått.

Finland har ytterligare en gång placerat sig på den internationella musikkartan med gruppen Sunrise Avenue.

Framgången var total för den finska pop/rockgruppen SUNRISE AVENUE då de krossade de flesta stora scener i Europa med sitt debutalbum ”On The Way To Wonderland” som sålde över 400.000 album och 800.000 singlar. Albumet sålde platina i Finland och Tyskland och guld i Österrike, Schweiz och Grekland.

De största hitsen, “Fairytale Gone Bad” ( http://www.youtube.com/watch?v=
nR0l9YRSBq8
) och Forever Yours”, placerade sig högt på både radio och singellistor runt om Europa.

Träffar de bägge killarna inne i baren på Scandic Hotel Malmen. Samu Haber är sångaren med den blonda kalufsen, lite rufsigt nyvakna stilen, både gällande hår och blick. Samu talar helst engelska. Ricku Raijamaa är gitarrist. Han är från en ort där svenska lärs ut i skolorna, så han är pigg och snabb i uppfattning och hakar gärna på mellan raderna, när han överger sin lite blyga framtoning.

Vi får in våra kaffekoppar och jag startar diktafonen. Killarna verkar på gott humör och hakar snabbt på.

F: Nå, hur känns det nu att få sin ”andra bebis” i och med att det nya albumet ”Popgasm” är färdigt? Vad skiljer sig från album nr ett, ”The Way To Wonderland”?

Samu: Egentligen har inget ändrats, förutom att vi redan en gång genomlevt händelseförloppet och nu är mer beredda på själva arbetsgången inför en skivrelease. Allt från TV, festivaler, intervjuer, signeringar och annat, vi är lite bättre förberedda men finner det minst lika kul och spännande som första gången. Vi är tacksamma för att vara där vi är och vill göra
det bästa vi kan.

F: Kommer ni ihåg den allra första spelningen?

Samu: Jo då, det var 2002, på klubben ”on The Rocks” i Helsingfors. Bandkonstellationen var lite annorlunda då. Vi hade släpat dit alla våra vänner från hockeylaget och alla deras vänner, så vi hade bra publikstöd redan från start. När vi spelade i Schweiz förra veckan, kom jag att tänka på att jag känner fortfarande exakt samma energirika förväntan, nästan på gränsen till nervositet, som den gången 2002.

F: Berätta lite mer om din koppling till ishockey, samu.

Hockey var min stora passion innan musiken tog över på allvar. Vid 17 års ålder, var jag tvungen att välja vad som skulle ta över rent seriöst, det går inte att spela hockey på hög nivå samtidigt som en satsning på musiken, vilket också involverar andra i ens närhet. Jag spelade då för Helsingforslaget SK och lade då klubban på hyllan,

F: Riku, har även du haft en sportig bakgrund?


Riku: Jovisst…streetfighting…hahaha
…musiken räddade mig från idrotten…hahaha. Nja, jag har pysslat med all sorts bollsport, fotboll, basket, volleyboll, innebandyallt möjligt. Jag gillar att träna cirka tre gånger i veckan, även när vi är på turné. Det blir gym, kondition och simning när möjlighet ges.

Samu: Det gäller ju att hålla en god balans mellan hälsa och party.

F: I dagens musikscen, är de flesta inne på att sätta etiketter på allt och alla, man ”måste” nästan tillhöra en bestämd genre, annars verkar både recensenter och lyssnare bli så förvirrade att de inte vet vad de skall tycka, vilket för mig känns som ett visat svaghetstecken från deras sida.
Kan ni utveckla den tanken?

Samu: Musikens och vårt jobb är inte att sikta in sig på en specifik målgrupp, den uppgiften har skivbolagen tagit på sig själva.
Om vår karisma och vår musik inte räcker till för att skapa tillräcklig respons hos publiken, är det ändå ingen idé att bära de rätta kostymerna eller hypas på annat rent marknadssätt. Visst, Beatles hade sina frisyrer och sin styling men musiken kallades för musik. Om man inte är ”tillräckligt” hård för att kallas rock och inte tillräckligt trallvänlig för att kallas schlager, så hamnar man i mitten. Fördelen med det, är at vi kan gå åt båda håll utan att korsa några osynliga gränser och det ger oss naturligtvis en större frihet än vad om man målar in sig i ett specifikt hörn.

Intervjun fortsätter på nästa sida
>>>


Riku och Sami med
sin "skydsängel"
Emilie Rosenblad från skivbolaget
Bonnier Amigo.
Självklart fick Frontface en personlig hälsning på albumbookleten efter intervjun.

Sami och Riku kan vid första kontakt bara vara kul paty-
killar men när man får chan- sen att komma dem in på livet, finns där mycket att hämta innan-
för pannbenet hos bägge två.
<<<  Till Innehåll