Kodade meddelanden
eller bara joller?
<<<  Till Innehåll

Foto / Fotomontage:  Frontface.se   Fotograf: Eric B ortvik, Rolliflex. Modell: Peter Ortvik, chefredaktör Frontface.


Vad de säger
och vad de
egentligen
menar

 
 
 
 
 
 
Satt på bussen igår och filosoferade.
Mellandörrarna öppnades och in vällde
tre stridsvagnar med tillhörande krypskyttar och förare.
Jag menar förstås barnvagnar med kids och föräldrar.
vagnarna tömdes och invånarna placerades strax framför mig i knäet på respektive producent.

Efter några sekunder började bussen att genomljuda av barnjoller, barnskrik, barngråt och allt där emellan.
Mina tankar börja de då vandra bakåt i tiden med målsättning att hitta mina egna tidigaste minnen och kommentarer.
Mina föräldrar har berättat inledningen för mig, detaljer som jag själv inte minns men som måste ha varit bland det första jag fått höra berättas.
Vi bodde inne på militärt område, på Nya Varvet i Göteborg, där min far var U-båtskapten.
Jag var enligt uppgift två år och föräldrarna skulle gå på teater en kväll och hade gjort mig i ordning för natten, placerat mig i min säng och berättat att de skulle komma hem senare.
jag hade då sagt ”Gå ni bara, jag klarar mej själv”. En stund efter att de gått, började jag dock få tråkigt och härifrån minns jag resten själv.
Jag saknade redan mor och far, så jag steg upp ur sängen för att ta mig bort till bokhyllans nedersta hyllplan, där familjealbumen stod. Far var en duktig hobbyfotograf, som själv framkallade och kopieade alla bilder han tagit me sin Rolliflex.

Väl framme vid hyllan, tog jag fram de två albumen, satte mig och bläddrade igenom alla bilderna som jag ivrigt slukade med nyfiken blick. Av någon anledning tyckte jag inte att fotona var snyggt inklistrade,
så jag gick ut i köket och
hämtade hushållssaxen.

Därefter klippte jag ut alla foton jag tyckte var snygga och placerade dem i en enda hög på golvet, med det största underst. Sedan satt jag en stund och tittade på de utvalda/urklippta bilderna, tills orken började tryta och jag tog mig tillbaka till sängen där jag nöjd slocknade.

När jag dagen efter fick stå till svars för min gärning, blev jag
lite sur och hade tydligen kommen- terat med ”Det är väl inte mitt fel att inte ni kan göra snygga fotoalbum, det kan jag”. Själva händelsen är väl inte så unik, det är mer mina egna tankar, som jag fortfarande minns och som följt mig genom åren, som förvånar mig. De är så klara och känns så ”icke-barn”. Jag minns hur jag jämförse bilderna och valde mellan olika, hur jag resonerade för mig själv innan
jag tog beslutet vilka som skulle klippas ut.

När jag fyllde tre, fick jag en liten trehjuling med trampor på framhjulet, rundade trähandtag och en liten kromad ringklocka med tumreglage. Den hade också ett litet träflak där bak, ett flak som kunde tippas med en liten spak. Vill minnas att modellen hette ”Trio” och kom från Brio.
Jag minns hur jag och mor trampade/gick ned till livsmedelsaffären och att hon
där köpte min allra första kalle Ankatidning (Jag hade just lärt mig läsa den vintern jag fyllde tre).
När vi skulle gå därifrån och mamma hade tidningen i sin väska, tyckte jag att ”Mamma,
du skall inte behöva bära den
när jag har ett flak att lasta på…” Stolt cyklade jag hemåt med min dyrbara last. Att jag två gånger fick kliva av cykeln för att plocka upp dyrgripen, som så klart blåst av flaket, spelade ingen roll.
Även här minns jag klart och tydligt mina tankebanor och resonemang, att ”man skall dela på det som är jobbigt, att bära..”

För det sista exemplet, får jag backa tillbaka till 2-årsåldern.
Den tvårumslägenhet vi hade i militärbaracken, hade ingen centralvärme, inget varmvatten utan vi hade vedeldad spis och ett par elektriska element i sov- och vardagsrummet.

När jag skulle bada(s), värmdes alltså vattnet på spisen och tappades upp i mitt lilla gulbeiga plåtbadkar med grön rand högst upp. När jag låg där och plaskade som bäst, upptäckte jag något som låg och flöt mellan mina knän. Det var något som absolut inte skulle finnas där…en liten bajskorv.

- Fan, nu vet jag hur farsan känner sig efter det där lilla glaset med starkt vatten...

Jag tittade mig chockad omkring, vem kunde ha smugit ned den i mitt badkar utan att jag märkt det? Jag gick snabbt igenom alla alternativ, sedan ropade jag på mamma.

”Mamma, det finns någon i vår lägenhet, det är säkert”.
Hon undrade om jag sett någon komma in men jag pekade skräckslagen på ”inkräktarens spår” i vattnet och bad henne gå och titta i garderoben mellan rummen. Hon började naturligtvis skratta ljudligt men öppnade garderobsdörren och visade
att ingen fanns där. Sedan åtgärdade hon problemet,
sköljde av mig och torkade mig. Jag minns att jag länge funderade på vem som kunde ha varit så elak att han/hon utsatt mig för denna grymhet…

Så, vad jag vill komma fram till,
är att även små, små barn verkar kunna ha en inre dialog även långt ned i åldern, en dialog som säkerligen inte alltid kan ta sig uttryck i civiliserat språk utan bara blir till skrik och gråt bara för att ”det är ju ingen jävel som fattar nå´nting på det här stället, hur korkad får man vara..?”

Att jag sedan tycker att det är korkat av ungarna att använda gråt som ett (ofta effektivt) vapen och kommunikationssätt som är ovärdigt en människa, det visar nog bara på att jag ännu inte fattat vem som bajsade i mitt badkar…

Peter A Ortvik
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
<<<  Till Innehåll