Schweizarna och deras bönetorn.
<<<  Till Innehåll

Foto / Fotomontage:  Frontface.se 

 

Något Att
Minareta
Sig På?

 
 
 
 
 
I helgen röstade Schweizarna igenom ett förbud mot att bygga minareter (ja, muslimskt böneutropartorn) på Schweiziskt territorium.
Tidningar, Tv och radio är fyllda av debatt- och diskussionsforum om detta.
Dessvärre tror jag att alla har missat själva poängen med varför förbudet gick igenom. Följ med mig på en nostalgi-charter, så kommer du snart att förstå.

För många, många månvarv sedan, var jag på semester en sommar (av sju) på den lilla men hippa ön Ibiza. Bodde tillsammans med ett gäng andra långliggare på ett litet enkelt hostal. Mitt emot vår balkong bodde tre brittiska och irländska bar-trubadurer. Åtminstone trodde en av dem att han var Guds gåva till musikbranschen.

De hade en förkärlek för att tidigt på förmiddagarna sitta på sin balkong med några öl, ”sångaren med en gitarr och sedan pressa sig igenom alla kända pubsånger och några lokala hits.
Det var ungefär samtidigt som vårt gäng med nytillskott ramlade ned på våra madrasser för några timmars utmattningssömn mellan festandet.

En morgon hade jag fått nog. Jag påkallade deras uppmärksamhet och riktade mig till ”sångaren”. Med ett brett leende frågade jag honom: ”Excuse me, do you know how to whistle?” han svarade ”Of Course”. Min snabba replik blev då naturligtvis: ”Good, because you can´t sing…”
Applåderna och bifallet från mina ”lagkamrater” var öronbedövande och därefter var deras balkong tom på mornarna.
Jag ville ju bara få sova.

Några år därefter bokade jag en sista-minuten / ospecificerad tripp till Kos. Blev inkvarterad i ett mindre hotell någon kilometer utanför centrum. På granntomten fanns ett hönshus och en…TUPPJÄVEL...

Varje morgon klockan halv fem satte den pigge rödkammen full fart med att gala en hel halvtimme. Jag klarade bara två nätter med tuppfan. Sedan gick jag och köpte två sexpack ägg. Tajmade min hemgång från barrundan, så att jag kom in på hotellet cirka en halvtimme innan tuppen drog sitt solo, hämtade sexpacken och smög över till granntomten. Smög sedan fram till hönshuset och intog position utanför med mina äggranater klara för osäkring.

När tuppen fått bägge benen utanför entrén, avlossade jag min ammunition i rask takt (Glömde berätta att jag faktiskt var plutonmästare i handgranatkast i lumpen, både i längd och precision). Åtminstone 5 eller sex av de tolv äggen fann sitt mål och har det enda jag saknar är bildbevis (fanns inga digitala kameror på den tiden …)

Tuppen fick nog någon slags äggstanning, han stod som förstenad, helt tyst med vidöppna ögon. Ett sådant tillfälle kan man ju inte missa, så det allra sista ägget planterade jag uppifrån, rakt ned på hans röda kam.
Om det blev tyst därefter? Ja, i varje fall under mina resterande fyra nätter.
Jag ville ju bara få sova…

Ytterligare ett antal år senare, var min nuvarande fru Nathalie och jag på semester nere på Rhodos.
Vi bodde på sjätte våningen på ett lägenhetshotell. Mitt emot vår balkong, tre våningar nedanför, bodde en grekisk familj med en liten hund. En hund som aldrig hört ordet ”dressyr” eller annan uppfostran.
Husdjuret ifråga satt ute på balkongen varje morgon och förmiddag och bara råskällde ut alla som gick förbi på gatan. Fotgängare som moped eller bil.

Två mornar, sedan fick jag nog. En tvåliters fylld vattenflaska utan kork, välplacerad en halvmeter från jycken, sedan var problemet som bortblåst, hunden sågs inte till ute på balkongen igen. Vi hörde dock livlig konversation av mänskligare sort inifrån deras lägenhet.
Grymt?
Jag ville ju bara få sova…

Året därefter åkte Nathalie och jag ned till Alanya i Turkiet.
Vi hamnade på ett lagom trevligt lägenhetshotell, som hade det mesta man kan behöva. Samt en sak till. En minaret tvärs över gatan. Minst femtio (ja, det kändes så) gånger varje dygn, mellan soluppgång (tupp) och solnedgång, stod där en skäggig man, totalt tondöv, med värsta högtalarsystemet högst uppe i tornet och ropade ut sin klagan (så uppfattade i varje fall jag det).

Efter en snabb kalkyl, kom jag fram till att varken ägg, vattenflaska eller förslag på utbyte mot visslingar skulle fungera,
resignerade jag, då den turkiska polisen inte har så gott rykte, så en akut lösning fick bli öronproppar, vilket bara hjälpte till hälften, men ändå. Det var högsäsong, så vi kunde inte få något likvärdigt i byte, så det var bara att härda ut.

Jag ville ju bara få sova…

Så, vad jag ville komma fram till, är att jag inte tror att det ligger religionspolitiska skäl bakom att schweizarna röstade igenom minaret-förbudet.
Schweizarna vill nog bara
få sova…

Peter A Ortvik
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
<<<  Till Innehåll