mot amerikanska The Expendables
Foto från 7X premiär: Frontface.se , Nikon D300 Alla filmbilder från resp filmbolag. Text: Peter Ortvik.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
vs.
klicka på 7X- bannern ovan för att se bilder från 7X-Premiären
på en och samma dag, ger en intressant möjlighet att jämföra och dra slutsatser som kanske kan ge en fingervisning var i sin verklighetsuppfattning de två filmmakarna befinner sig i.
Frontface tar här en separat titt på filmerna och väver sedan ihop intrycken till en slutknorr.
Sylvester Stallone har gjort ”The Expendables” och Emil Jonsvik med sin ”7X – Lika barn leka bäst”.
”The Expendables” som för övrigt betyder ”De man kan avvara”), är en typisk ”elitgruppen av legosoldater som även är klubben för inbördes beundran”, där Sylvester Stallone själv spelar gruppledaren Barney Ross. Runt omkring sig har han ett gäng mer eller mindra stridsskadade individer. Jet Li spelar ”Ying Yang”, Jason Statham (från Transporter-filmerna) är Lee Christmas,
Mickey Rourke är tatueraren ”Tools” och tidigare MMA-världsmästaren Randy Couture spelar den mer intellektuelle Toll Road. Även svenske Dolph Lundgren har en icke obetydlig roll som den psykotiske Gunner Jensen, som inte har alla hästarna hemma i stallet.
Guvenör Arnold Schwartzenegger är också med i en scen, där han (helt politiskt korrekt) avböjer att medverka i det legionärsuppdrag som Stallone och hans grupp antar. Detta får räcka som handlingsbeskrivning. Hela filmen känns som en Republikansk hök-militär propagandafilm, där grabbigheten totalfrossar i vapen-porr med spräng- och bränn ner-scener, där Stallones grupp helt utan skråmor totaldemolerar en hel mindre armé på en liten ö i Latinamerika.
Ärkeskurken, den helt genom onskefulle James Munroe, spelad av Eric Roberts (Julia Roberts bror, som alltid får elaka roller), personifierar tillsammans med sin sadistiske assistent, allt som man i USA vill hitta hos ett hatobjekt inifrån USA. Men om man rannskar ”Team Stallones” agerande,
finner man i princip samma mörka egenskaper hos dem, bara att de rättfärdigar allt genom att vara filmens tydliga ”Good Guys”. Det känns stundom som att titta på amerikansk Wrestling, låtsasbrottningen där det alltid är ont mot gott och där det goda (?) segrar i absoluta slutet.
Actionscenerna är mycket välgjorda men till största delen i halvmörker, så man missar en del detaljer, speciellt av de annars skickligt koreograferade fightingscenerna mellan Dolph och Jet Li.
Den i filmen hopråddade skådiseliten verkar ha ofantligt kul i sina pojklekar, ackompanjerade av ett dussintal klassiska megamaskulina rocklåtar, som till exempel Thin Lizzys ”The Boys Are Back In Town”.
Den i princip enda tjejen i filmen på huvudrollsnivå, blir ändå bara till en svag hjältinna som protesterande släpas runt av skurken under den långa slutstriden och sådant har vi sett tusentals gånger under filmens över hundraåriga historia.
The Expendables blir säkert en kassasuccé, inte minst på video (och eventuellt dataspel) men det förvånar inte att det var svårt att hitta en distributör till denna skjut-och-spräng-överladdade rulle.
Förutom Mickey Rourkes excentriske tatuerare och Arnolds humoristiska ”kärleksgnabb” med Stallone, finns inte mycket positivt att säga om filmens handling eller karaktärer. Årets actionfilm? Då ligger branschen risigt till.
The Expendables kan vi avvara, den får F+ av fem möjliga, pluset för det ovan nyss nämnda..
Över då till 7X, en film som verkar ha gjorts med små medel eller så har man bara haft målet att formatera den så. Själva filmningen är gjord med den nu så ofta förekommande ”handy-cam-tekniken”, som ger snabba tvära kast från den position kameran befinner sig. Man har också exponerat och/eller redigerat ljuset i efterhand, så att man fått en något ”utfrätt” effekt med hög kontrast. Det ger öppningar för kommentarer utifrån tycke och smak, så där får var och en själv välja om man gillar den stilen.
Handlingen i filmen, historie-berättandet och den röda tråden, är ett ytterst intressant och brännande dagsaktuellt ämne, som i sin förloppskedja bildar ett nutida socialhistoriskt dokument av hög rang.
Det finns inga kända namn bland ungdomsskådisarna omen det hindrar inte att de lyckats över förväntan att skapa just den truliga dialogstil som man är van att höra från deras åldersgelikar när man hör dem på T-banor och bussar. Regissören och producenten Emil Jonsvik har gjort ett träffsäkert projekt, där det egentligen inte finns några större svagheter utom möjligen ljudet, som är så bedrövligt frekvensfattigt att dialoger ibland går förlorade
(och nivåanpassning musik/tal är även den inte helt bra).
Med det höga helhetsresultatet och den trovärdiga men ”Murphy-betingade” (Om något KAN gå åt helsicke, så gör det så) händelseloopen,
ger vi ”7X" betyget FFFF-
(minuset för det dåliga ljudet)
Om man då ställer de två filmerna mot varandra, så har man å ena sidan den amerikanska ”Vilda-Västern” mentaliteten, där värdet på de ”ondas” liv är lika med noll och som återspeglas på olika sätt även i viss amerikansk politiskt förhållningssätt och här i filmen
tas den ut till det extrema, med
ett leende på läpparna, vilket gör det än mer cyniskt. I ”7X” skildras våldet mot den ensamma, sköra och sårbara individen på ett så realistiskt och eftertänksamt sätt, att man får en känsla av att regissören själv har upplevt liknande pennalism i första hand. Här är målsättningen klar att sambandet orsak-handling-konsekvens finns med redan från start. Detta till skillnad från The Expendables, där konsekvens-tänkandet är lika bortblåst som skådisarnas känsloutspel.
”7X” skapar en eftertanke och förhoppningsvis en plattform för diskussion om lättillgängliga vapen bland både tonåringar och ligister i allmänhet och hur det påverkar deras attityder och handlings- alternativ. ”The Expendables” ger bara en dålig blodeftersmak och en sorgsen tomhet, då den bara förskjuter idealen åt ett håll som inte gagnar någon som har hjärna och hjärta på det rätta stället.
THE END!