Foto  Frontface.se  Nikon D300, tack till Kafi Caf´e

Efter att ha gått omkring med låten ”Hoppar och trampar på ditt hjärta” studsande omkring i huvudet under flera dagar, kändes det helt rätt att träffa de två tjejerna som bildar duon ”Little Marbles”och höra hur de får till de både humorfyllda och ändå ibland mörka textraderna till de, vid första lyssningen, gulliga och söta låtarna.
Därför bokade jag en tid med Julia Adams och Linn Tabudlong, som de små marmorkulorna heter och nu stod jag utanför Åhléns och väntade på dem. Någon knackade på min axel och jag vände mig om. En våning ner 8jag är 194 cm lång) stod två väna varelser, en blond och en mörkhårig, i skönt stylade outfits, som gjorde att min första tanke var ”Aha, inte bara musik utan även design och modeintresse på menyn”.
Efter hälsningsproceduren beslöt vi oss att ta en fika i närheten, så stegen ställdes mot Café Kafi på Drottninggatan.

Efter att ha beställt tre koppat té och försäkrat mig om att vi fått tillåtelse att både intervjua och ta några bilder inne på caféet, drog jag igång min SmartPen, den fantastiska diktafonen som underlättat livet under det senaste året.

För den som ännu inte varken lyssnat på eller hört talats om Little Marbles, kan det vara en god idé att klicka in på deras egen sida: http://www.myspace.com/littlemarbles

Då så, vi värmer upp med ”Kommer ni ihåg första gången ni träffade varandra?"

Julia: jag flyttade från Finspång till Norrköping och gick då i musikklass, var nog 12 år vid tillfället. Vi gick i samma klass men efter ett par tre år, tappade vi bägge inspiration och musikintresse helt, då det var så många regler och allt var så inrutat, ingen plats för egen kreativitet och idéer utanför läroplanens. Det fanns ingen tvåvägskommunikation, så vi vissnade helt enkelt.

Klickade det direkt mellan er eller hur började ni samverka?
Enbart som kompisar eller?

Julia: Vi var lite knäppa på olika håll men i nian började vi inse hur lika vi tänkte, läste samma böcker, lyssnade på samma musik, bägge gillade kläddesign och vintagemode, så sedan kom vi varandra allt närmare. På så sätt sökte vi bägge till Designlinjen på gymnasiet och började också spela och sjunga tillsammans. Vi ville inte gå musikgymnasium, det kändes som att det bara skulle bli en repris av vad vi redan gjort.

Musik, mode, konst och liknande kreativa plattformar går rätt ofta hand i hand. Det är lätt att se ert modeintresse, kan ni utveckla kopplingen till musiken?

(Vid det här laget kändes det tydligt att det var Julia som var den mest talföra och som snabbast kastade sig över frågorna, medan Linn satt mer avvaktande, iakttog och fyllde i där hon ansåg sig vilja komplettera.)

”Visst syrt vi en del men vi älskar att botanisera i Vintage/Second Hand butiker. Vi har också varit i London förra året men vi var så dåliga på att läsa kartan att vi gick vilse hela tiden och missade alla marknader och coola butiker. Dessutom hade vi åkt utan pengar och trodde vi kunde få in reskassan genom
att spela och sjunga på gatan. Men där bedrog vi oss kapitalt. Det hade fungerat i Stockholm men londonborna verkade helt trötta på gatumusikanter.

Berätta om hur ni började klura ihop något i musikväg tillsammans.

”Det började med att vi ville skriva något på engelska men det blev mest så att vi spelade covers, vi tyckte väl att det lät bäst just då. En hel del Bob Dylan, Jason Mraz och annat. Vi gjorde också om låtar, satte nya texter till gamla hits, det var så våra egna skapelser inleddes, texter tillbefintlig musik. En sådan låt sinns på vår första skiva, det var ”Rosa”, en låt ur filmen ”Rosa, The Movie, som går att se på YouTube HÄR
Låten ”Vacker” på den nya skivan, är det en gammal klasskompis till oss som skrivit musiken till.”

När ni satte ned foten och bestämde er för att göra något som ni ville ta ett steg längre, hur gick den processen till?

”Vi har aldrig haft som mål att bli musiker och släppa skivor utan det har alltid varit så jävla kul att spela för folk. Vi ville bara få så många spelningar som möjligt och kunna överföra vår känsla till andra. Vi jagade och tiggde oss till spelningar. Mest i Norrköping men sedan fick vi vår första ”riktiga” spelning på Café String i Stockholm.

Inför den spelningen skrev vi fem låtar på ungefär lika många dagar och sedan repade vi för brinnande livet."

Hur länge sedan är detta?

”Det är fyra år sedan, vi är 19 år nu, så vi var alltså bara 15 då…”

Låten som sitter fast i min hjärna och även i många andras många andras, äe ju ”Hoppar och trampar…”.
Hur lyckades ni få in den på radio? Det brukar ju krävas en hel del spel bakom kulisserna för detta.

”Vår bokare skickade först in ”Lär mig”, som vi trodde skulle bli första singel men den kom inte in, sedan skickades ”Galning på stan”, som inte heller den kom in. Plötsligt började de spela ”Hoppar och trampar..” utan att någon av oss riktigt vet hur det gick till. Först lade den sig på E-rotation och nu är den uppe på C-listan.”

Både låten i sig själv och era röster därtill, har mycket hjärta i sig.Det finns en X-faktor hos vissa produkter, som utan att man exakt kan sätta fingret på vad det är, så appellerar den till, i detta fall lyssnaren, och sedan smäller det bara till. ”Straight to the heart”, som man kan säga.

Man gör illa sitt eget hjärta med någon annans hjärta utan att det är meningen, något sådant vill vi förmedla i låten.

Den första låten jag lyssnade på när jag fick albumet i min hand var ”Svart Katt”. Det finns en Boogie-Woogie takt som har sian grunder ända tillbaka till mitten av förra århundradet. Ovanligt att någon i er ålder hittat fram till denna lösning.

Fortsättning på nästa sida >>>