Redaktionellt :
Tom i Bollen?
<<<   Till Innehåll

Foto  Frontface.se

TOMMA  I  BOLLEN
ELLER  BARA PUCKADE?
 
 

Satt och slötittade på TV-sportnyheterna i helgen.
Plötsligt slår det mig att sportvärlden inte riktigt synkar med sig själv.
Nu tänker jag i första hand på stora lagidrotter, som fotboll, ishockey och som en parantes, amerikansk football.

Om sporten/grenen endast vänder sig inåt, mot sig själv som företeelse, kan det jag tänker ta upp verka hyfsat logiskt men om man tar i beaktande att det existerar åskådare/fans/supporters/huliganer, ja då kan man undra hur väl det är tänkt.

Om vi för ett ögonblick tänker oss
att det i många fall ser ut som i det här fiktiva exemplet, som jag
baserar p många av mina egna bekanta, så blir det lite lättare att förstå:
Den inbitne AIK:aren (kortaste lagnamnet) som under barmarkssäsongen följer varje match med ”sitt lag” och därmed även adapterar sig till fotbollens officiella och inofficiella regelverk, kommer troligen att under vinterhalvåret att även följa hockeylagets framfart.

I ishockeyn är det välkänt att spelarna ofta kastar handskarna
och pucklar på varandra som i den mest våldsamma kampsportsmatch eller gatuslagsmål. Beroende på blodvite och andra detaljer, kan straffet bli allt från två minuters utvisning till matchstraff och där tar det i allmänhet slut. I NHL-hockeyn tränas till och med vissa spelare till att anta en sådan fightetrroll och tillbringar ofta lika mycket tid i utvisningsbåset som på isen.
Skulle samma sak inträffa inom fotbollens kritade linjer, så blir det avstängningar, polisanmälan och utredningar, vilket naturligtvis mer efterliknar det vanliga samhällets regelverk.

Men om vi vänder på steken och kollar in ”Hollywood-filmningarna” inom samma sporter, hur ser det
då ut?
Jo, rejäla filmningar finner man i stort sett enbart i fotbollen, endast ytterst sällan inom ishockeyn. Speciellt när det gäller stora mästerskap, får vi
se helt otroliga fall och andra mer
eller mindre farsartade utspel från väletablerade spelare, vilket ofta
ger resultat som fri- eller straffsparkar som fördel.
Skulle samma sak ske lika frekvent i ishockeyn, så skulle troligen spelarna ifråga klassas som fuskare på hög nivå och mer eller mindre tvingas sluta med ofoget.

Låt oss nu lyfta blicken från navelskådandet och vända den mot supporterna.
Är det någon som på allvar tror att de mer enkelspåriga fansen som ser ett nästan accepterat slagsmål i en hockeymatch
(”det hör ju liksom till#, brukar
jag få höra) sedan när de byter arena och gren, plötsligt mentalt kan ställa om sig och fördöma
samma insats de applåderade kvällen innan?

Jo, förhoppningsvis kan de
förstå skillnaden men om så är fallet, varför ser vi inga upplopp, kravaller och publika slagsmål och vandalism vid handbolls-
och basketmatcher?
kan dt vara av någon av dessa orsaker?

  • Inget av de välkända lagen som har bråkiga ”supporters”, har nämnvärd representation i dessa lagsporter.
  • Det är betydligt färre åskådare och därmed svårare att gömma sig i mängden när man gjort något olagligt.
Spelarna i dessa grenar har inte så fria händer att kunna vare sig starta fighter eller filma till sig fördelar, då planerna är mindre än fotboll och har mer övervakning än hockey. Att fotbollen dessutom hårdnackat vägrar godkänna videoövervakning för att undvika domartabbar, visar på en brist i självkritik hos den internationella organisationen. Tänk om domaren fått se vad alla andra ser i vissa klassiska filmningssekvenser, ja då hade ”filmaren” både blivit utskämd å det grövsta redan på plats och även kunnat få inkassera
lämplig påföljd.

Förr hette det ”Idrotten fostrar”. Idag är det något helt annat, eftersom många tar med sig de nämnda ofogen in i vardagslivet, eftersom deras idoler på plan ju kan fuska där, kan väl individen göra det utanför. ”Monkey see, monkey do…”

Avslutningsvis vill jag även applicera samma grundtanke
på kampsportens planhalva.
Jag har själv varit aktiv i över trettio år, så missförstå mig rätt, jag har inget mot ”Martial Arts” som företeelse, det är appliceringar jag vänder
mig emot.

Den sedan ett tiotal år allt mer populära och sporten MMA (blandad kampsport) har utsålda galor över hela världen.

 

Varje större match föregås av ett
mer eller mindre (?) ordkrig mellan kombatanterna, ofta med ingående verbala beskrtivningar om vad de skall göra med sin motståndare när det är dags för match. Helst skall de riktigt hata varandra eller i varje fall låtsas göra det (jämför med amerikansk låtsasbrottning – Wrestling) och fansen buar
och hejar på därefter.
Eftersom både TV-publik och aktiva inom MMA blir allt yngre och dessutom tyvärr lockar en hel del ljusskygga element, som både gillar att slåss och att ”få respekt”, så kommer denna plattform att så småningom urarta ute på gatan
och i kroglivet. Oavsett vad arrangörerna säger,
och de menar säkerligen väl när de påpekar att man bara är fiender när gong-gongen gått, fram till matchen är slut, så gäller inte samma tankebanor ute i nattlivet där både steroider, amfetamin och alkohol finns med i bilden, både hos de som bara sett matcherna på TV och en del aktiva.

Fotboll, ishockey och kampsport:
Alla bör snarast ta krafttag mot det jag ovan beskrivit, och då menar jag inte arenaavstängning för de som missköter sig utan att konsekvenserna skall integreras
med vad som gäller som acceptansnivå inom samhällets normala normer och lagstiftning.
All annan acceptans visar bara på ren självvald blind girighet för att
dra in pengar och att man blundar för sitt ansvar.

För i ärlighetens namn, är det
någon som tror att vi skapar en bättre framtid för ungdomar med
det som sker n?

Förr hete det också att ”Idrotten förbrödrar”.
Vill vi byta ut slogan till ”Idrotten fördummar”?

Låt de som är puckade och tomma i bollen få spela vidare, men inför tomma läktare, så får vi se hur snabbt de reagerar och gör
drastiska beslut som ger
omedelbara förändringar.
Och gör de inte det, så skicka in
dem i en MMA-octagonbur och ge dem sparken på stående fot.

 

Peter A Ortvik
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
<<<  Till Startsidan
U