Redaktionellt: Byt inte bort
dina vänner mot din partners.
<<<  Till Innehåll

Av Peter Ortvik, chefredaktör.

Byt inte
bort
Dina
vänner
 
 
 
 
Det finns en företeelse som drabbar väldigt många men som de flesta av de som ”torskar” inte reflekterar över förrän det är för sent.

Du känner igen situationen, man har ett antal goda vänner som man umgås med mer eller mindre regelbundet, ringer
lite då och då i veckorna utan att vilja annat än att finnas till för dem och de finns till
för en själv.
Sedan hittar man den ”stora kärleken” och lämnar in hjärnan i sängbordets understa låda och lever plötsligt överdrivet efter symptomet ”Tvåsamhet”.
Kompisarna ringer och vill ses, inte bara ut och festa utan kanske bara ta en fika eller
en biljard. Man hittar på halvdåliga ursäkter gång
efter gång och snart börjar samtalen från vännerna bli glesare och glesare.

Vad som dessutom kan ske
och det händer statistiskt
oftare för tjejer än för killar
men långt ifrån alltid, är att man tappar sina egna vänner och liksom hamnar in som maskformigt bihang hos sin partners polare, som till en början (åtminstone) tittar lite misstänksamt på en och man får jobba in sig med all den sociala kompetens man annars vikt åt arbetslivet.
Det är ju så, att även partnerns kompisar är rädda om ”sin” bästis och ser faran i att det dyker upp en presumtiv kidnapare med för dem uttalade onda avsikter.
Här skapas då en kurva i ett diagram, se bilden ovan,
där de egna vännernas antal klingar av i rask takt varefter tiden går och nästan omärkligt hamnar man in på fler och fler sympatiträffar med partnerns umgängeskrets och familj, man vill ju inte verka tråkig, även om man har oturen att märka att det är ens partner som har allt gemensamt med sina vänner. Själv kanske man ofta sitter som en reklam för Colgate
och försöker klämma in en fungerande kommentar
här och där.

Det behöver inte vara dålig social kompetens som skapar sådana situationer. Som du kanske läste i förra numrets redaktionella sida, fungerar hela vår värld i att trygghet skapas genom den klassiska ”Vi och dom-grupperingen”. (Läs mer HÄR)

Tillför man de som klarar övergången från att vara en ”dom” till att bli en ”vi”, så är det bara att gratinera. I annat fall kan man om det vill sig illa, få kämpa sig harmynt under flera år, för att kanske, eventuellt, få bli en ”hang-around” till den inre kretsens Änglar.

Någon fullvärdig medlem kanske man aldrig blir, för
”man var ju inte med från början”, vilket även kallas ”PHS” eller i sin helhet,
"Paradise Hotel Syndrome".
 I dagens IT-snabba samhälle, där man uppdraderar program till den senaste versionen och skall ha mobiler av den allra senaste modellen, byts ofta även partnern ut när den
börjar bli sliten.

Och då slår släggan till:
-Var tog alla mina egna vänner vägen, nu när jag är ensam igen och skall ut på det sociala schackbrädet utan att bli matt efter varje ringrostigt drag?
Det kanske man borde ha tänkt på när man stod där med Amors pil fastskjuten strax under bältet och nykär.

Lite grand som i den Monte Pythons sketch där det står en man och bara tittar. Sedan kommer ett ljud ”Wroooom” och far förbi hans huvud. Han tittar upp och frågar högt: ”What was that?” (Tänk dig John Cleese i kostym och plommonstop).
En mörk röst från ovan svarar då: ”That was your life…”
Cleese: ”Oh, sorry,
can I have another one?”
Rösten: ”NOPE!”

Så med den lilla “Cleesaren” I bakfickan, kan man sammanfatta det hela med följande ord:
”Ensamhet är en känsla
du inte kan dela
med Dina vänner
Peter A Ortvik
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
<<<  Till Innehåll