intervju , sid 1 av 2.
Foto / Fotomontage: Frontface.se Nikon D300
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
M: Nej, det är sagt att vi är tvåäggs men det känns inte som det spelar så stor roll, vi har ju samma sociala bakgrund hela vägen upp till vuxen ålder och det gör at vi kanske skulle kalla oss ”scrambled-eggs twins? Äggröra i genetiken, kanske?
Har ni testat den klassiska ”Tvilling byts ut i mörkret när han tagit hem en tjej för natten och inte orkar längre…”?
H: Njae, vi var ganska beskedliga, mer att gamla damer tyckte vi var söta och trevliga…
Något i det idrottsliga bagaget?
M: Vi växte upp i Molkom i Värmland och med sjungande föräldrar, blev det kyrkan och kör redan från start.
Idrottsmässigt var man hänvisad till fotboll på sommaren och hockey på vintern. Det var vad som bjöds.
Vi var lovande som juniorer, sedan utvecklades de andra framåt, vi stod kvar på samma nivå.
det blev musiken som tog över, vi startade Molkoms första popband, tillsammans med David Shutrik, om du minns honom.
”Priapisterna” hette bandet.
Så där tog idrotten slut?
M: Ja, det kan man säga. Nu på senare år har jag tränat min äldsta son och min dotter i fotboll, det är det enda.
>>>
Rongedal är en grupp. Bröderna Rongedal är två tvåäggstvillingar, som ser ut som enäggstvillingar, vilket gör det rätt förvirrande att intervjua dem, då de röstmässigt är rätt svåra att skilja åt när man lyssnar av diktafonens inspelade material.
Så, då har du som läsare förstått att det är en lätt förvirrad intervjuare som försöker få ordning på det hela. När jag öppnade redaktionens dörr och välkomna Henrik (H: i intevjun) och Magnus (M: i intervjun) Rongedal, slog det mig sekundsnabbt att”nu gäller det att hålla ordning på vem som är vem. Visst, Magnus har en ring i ena örat och Henrik har lite mer skägg (för dagen?) men i stridens hetta tappar man lite koll på sådant.
vad som slår mig direkt, är att killarna även privat har samma sköna energi och positiva approach som på scenen och det smittade av sig direkt på en datortrött chefredaktör. YES, nu drar vi igång!
Nu när Rongedal släpper sitt nya album, känns det någon skillnad mot det absolut första skivsläppet?
H: Den stora skilladen den här gången, är att vi själva är artister, skivbolag och producenter, alltså både beställare och mottagare. Då kommer man ju extra nära produkten, vilket kan vara jobbigt ibland också.
Brukar ni nobba era egna/varandras idéer någon gång?
M: Jag kan se en hel del i Henriks jobb, som han även ser i mitt, att det kan bli för mycket småpyssel och då får man säga stopp och belägg, se helheten inte bara detaljer.
Har ni olika roller i arbetet eller..?
M: Vi byter nog roller, växeldrar en hel del. Samma sak vid sådana här tillfällen. Det är bonus med att vara tvilling. Som när vi träffar någon höjdare och jag inte kommer på rätt svar, då kan Henrik hoppa in och komplettera och så sitter hela svaret där.
Har det varit så hela livet, att ni kompletterar varandra på så sätt?
H: Vi gick i samma klass i 12 år, vilket gör att vi har haft samma kompisar hela vägen. Det gjorde att när man skulle leka, var vi minst tre på en gång, bara efter att ha ringt en kompis. Under en period, när vi var mellan 20 och 30 år gamla, bodde vi i olika städer. Magnus bodde i Stockholm och var popstjärna i ”Big Money”, medan jag var i Uppsala och skulle bli något studentikost.
Hur ofta sågs ni under den perioden?
M: I början sågs vi inte alls, man upptäckte hur skönt det var att vara själv,
att möta folk som inte ens visste att jag hade en tvilling, jag fick bygga upp min identitet från scratch.
Det wobbligaste var nog när Henrik skaffade flickvän. Då blev jag utan både honom och kompisar och flickvännen tog över honom och jag blev ensam.
