Foto Frontface.se , Foto: Syster Margrete Dokk Stenbaekk.
Grodynglet som vann
"The Race" i London
 |
 |
 |
 |
 |
 |
och följ med i följande drama-manus:
En ung norska från Oslotrakten åker till London för att prova lyckan som Aupair. Det hela utspelas för över 40 år sdan men skulle på många sätt lika väl vara idag.
Låt oss kalla henne Synnöve. Hon hamnar hos en familj och tar med stor entusiasm hand om deras barn. Det finns dock även tid för fritid och Londons nöjesliv var redan på den tiden något riktigt speciellt.
För en lång snygg ung tjej skandinavisk tjej, blir lockelserna många och när hon träffar en stilig kille, vars föräldrar flydde från Ungern under 2:a Världskriget, faller hon pladask.
Det blir ett ”One Night Stand”, som kommer att förändra hennes liv på många sätt. Han hade lovat att höra av sig efter den heta natten men gjorde aldrig så.
När Synnöve efter någon månad upptäcker att hon blivit gravid, försöker hon spåra killen genom att ett flertal gånger uppsöka samma ställe som de träffades på. Med hjälp av några av hans vänner, får hon namn och adress och meddelar honom att hon vill ha en pratstund.
Det visar sig dock att den gode ungraren redan är förlovad och hans fästmö är gravid, så äventyret med Synnöve var bara ett ”litet” snedsprång, han avsäger sig allt ansvar och vill inte träffa henne igen.
Eftersom Synnöve kommer från en mycket konservativ och gammeldags familj, vågar hon inte åka hem till Norge i detta tillstånd, vilket var helt otänkbart på den tiden. Hon bestämmer sig för abort och bokar en tid på en klinik i London.
Den aktuella dagen tar hon god tid på sig, då hon är obekant med området, så hon över en timme tidig till sin tid, vilket gör att hon går in och sättersig på ett ”Tea House” för att lugna nerverna med en varm kopp té.
Efter en kort stund börjar hon emellertid må mycket dåligt rent fysiskt och i desperation kastar hon sig in i en taxi och åker tillbaka till sitt rum och missar på så sätt sin bokade tid på abortkliniken.
Händelsen får henne att tänka om och med hjälp av en svensk väninna, tar hon sig till Göteborg, där hon senare föder en liten gosse på 52 cm och 333 gram. Synnöve vågar naturligtvis fortfarande inte åka hem till familjen i Norge, som är helt ovetande om hela händelseförloppet. Pengarna är slut, så hon beslutar sig med sorg i hjärtat att lämna ifrån sig den lille och han placeras på ett barnhem, några månader gammal. Efter cirka 10 månader adopteras han bort till ett barnlöst par i Göteborg.
Synnöve åker hem till sin familj i Norge och behåller hemligheten för sig själv under många år. Hon kommer att gifta sig och få ytterligare två söner och en dotter, som hon blir en god mor åt. Men hela tiden gnager ett dåligt samvete inombords för hennes förstfödde.
Under åren som följde, följde Synnöve i all hemlighet hur det utvecklade sig för sonen, som flyttat runt med sina adoptivföräldrar, från Göteborg, via Malmö, upp till Stockholm, där de sedan varit bofasta sedan han var tio år gammal.
När hennes bortadopterade son fyller 40 år, skickar Synnöve ett telegram med orden ”Grattis på den stora dagen, Mor Synnöve, Oslo”. Det var allt. Hon ville inte sätta press på honom, så att han skulle känna sig tvungen att höra av sig men samtidigt hade hon innerst inne förhoppningar om att så ändå skulle ske.
När hennes son fick telegrammet, var hans första reaktion (han visste om sitt ursprung sedan många år men beslutade sig vara helt lojal mot sina adoptivföräldrar och lämnade därmed sitt ursprung att bero, tills att åtminstone hans adoptivmor gått ur tiden.) att: ”Aha, hon kanske inte har långt kvar och vill få en sista kontakt”. Han tog på sig ”Sherlock Holmes-hatten” och började spåra telegrammet via telegtafkontoret där det lämnats in. Den informationen framgick av telegrammet. Han fick namn och adress, skickade ett brev som inkluderade ett nytaget foto, kontaktuppgifter och orden 2Ring mig, jag har inget emot att vi hörs av”.
Synnöve ringde, de pratade i flera timmar och hennes förstfödde packade trunken och åkte över för att möta sin bakgrund för första gången, vilket naturligtvis var en stark upplevelse.
Det allra häftigaste för honom, var att få träffa sina halvsyskon, som är mycket lika honom, speciellt den ene av bröderna, som dessutom visade sig ha samma intressen, gjort många saker på samma sätt som honom och som nästan var en yngre kopia, om än med ljusa ögon, istället för sonens bruna.
På köpet fick han också ett antal släktingar, som alla var mycket nyfikna och glada över återföreningen.
Efter ett antal år och ett antal besök i Norge, gick Mor Synnöve bort nu den 16:e maj. Naturligtvis åkte sonen över till Norge för ett sista farväl.
Låter det som ett bokmanus?
Kanske men det är också helt sant, utan undantag.
Jag vet, för sonen i berättelsen,
det är jag.
Farväl Mor Synnöve, tack för det du gav mig.
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
