Foto:  © SHOOTMEAGAIN Peter Ortvik, Nikon D2X, Nikon D80.  CD-omslaget © Nils Eriksson och hans skivbolag. Text: Peter O.

Tackar. Du arbetar även parallellt med både ren pianomusik och även kyrkoassocierade toner?

”Det stämmer, håller på med beställningsverk, rena sakrala körverk som ”Missa Brevis” och liknande.
Gällande pianot, så är det impressionistiska pianostycken och jag har backning av stora skivbolag som ligger på och ”piskar” mig…hehehe. Blir en skiva i höst ser det ut som. Dessutom har jag ytterligare några andra stora musikprojekt också i år. Pust."

Har du någon gång funderat på om din mångsidighet kan ha satt käppar i hjulet för din framgång rent kommersiellt sett, eftersom folk helst vill kunna placera in varandra i bestämda fack med bestämda etiketter?

”Det är mycket möjligt men jag kan inte gå omkring med en Buttricks-mask eller jobba under pseudonym i olika genrer. Varför försöka mörka? Det kommer fram ändå. Det är bara att köra på och tro att det finns acceptens för alla delarna."

Om du helt fritt får välja bland alla döda eller nu levande artister, vem skulle du helst vilja föra en duett med?

”Hmmm…det blir nog isländskan Björk…ja det skulle vara kul att få ”skrika” med henne på en låt eller två.”

Om du med en tidsmaskin skulle få ta dig tillbaka till passande datum, vilken av alla världens låtar skulle du inte ha något mot att få credit för att ha komponerat och skrivit text till?

" David Bowies "Life on Mars", hade jag gärna skrivit själv..."

Vi hamnar längre och längre ut i periferin under vårt samtal, det finns så mycket intressant att suga upp från denne musikaliske kameleont.
Vi är dock två fullbokade individer fast med olika agendor, så bägge börjar diskret snegla mot våra armbandsur och kommer på att vi nog har spenderat mer än lovligt lång tid på parkbänken.

Kommer osökt att tänka på ett ordstäv från en okänd vis man:
"Alla saker i din ägo, har du bara till låns under din livstid. Det enda du egentligen äger
är summan av all din kunskap och alla dina erfarenheter.

Nils Erikson är en rik man.

1996 gjorde jag solodebut och det blev på svenska, vilket var relativt nytt för mig. Från början var det rätt tungt att gå över till svenska men det släppte vartefter. På den tiden kunde man fortfarande skicka in demos till skivbolagen (nu skall man helst redan vara en fullfjädrad och berömd artist för att de skall nappa) och de tyckte att jag var värd att satsa på. Resultatet slog väl ut, jag fick finfin kritik och blev Grammisnominerad med mera."

Känns det som om du kanske blivit mer en musikers och kritikers musiker, än publikens musiker fram till det nya albumet?

”Det kan hända att jag haft något slags idé om att behöva göra mer komplexa poplåtar för att bli tagen på allvar. Att skriva på svenska har varit ganska tidsödande, då det som sagt alltid har varit engelskan som känts naturlig. Jag har alltid gillat det keltiska, sedan kom afrikanska influenser som avlöstes av ”Hi-Tech”. Med dessa tre ingredienser i bagaget är det nära till Peter Gabriels plattform. Den keltiska språk- och melodirytmen krockar rätt hårt med svenskan och då naturligtvis även skånskan. Och så fort man får med sig skånsk dialekt blir man hopföst i samma fålla som Mikael Wiehe och Björn Afzelius och det är ju inte där jag känner mig bekväm.”

Du producerar både ditt eget material och andras. Hur hinner du fara runt med den delen samtidigt som du spelar?

”Eftersom jag bor utanför Kristianstad och till stor del verkar därifrån, har jag hela min egen studio där jag bor. Jag gör nästan alla instrumentala pålägg själv till mina plattor, vilket både håller ner kostnader och ger ett kontrollfreak som mig en lugnare tillvaro.”         >>>

Låt oss gå över direkt över till det nya albumet. Jag har fastnat för tre spår. Kan du kommentera dem och först då inledningsspåret ”Moving in”.

”Just den låten kom till mig mitt under en dröm. . I drömmen stod jag på en scen bredvid Lou Reed som spelade gitarr till den här glada låten. Alla som känner till dystermannen Reed, förstår att det är bara i en dröm han skulle spela en sådan låt. När jag vaknade kom jag fortfarande ihåg den, så det var bara att skriva ned.”

Hur var det med
”Bottle Message”?

”Det är egentligen en låt jag gjorde på svenska till mitt andra album och som då hette ”Flaskposten”. Själva melodin till versen skrev jag när jag var 14 år, sedan har den lagat och skvalpat tills den flöt i land många år senare.”

Den tredje låten är ”Son John Doe”. Berätta, please!

”Texten är skriven av Nilla Nielsen, en tjej från Helsingborg som jag producerat och jobbar ihop med. Hon fick en grundidé av mig och kom tillbaka med denna fantastiska text. Temat är händelser kopplade till en krigssituation. Saknad, skuld, längtan. Bra val av favoritlåtar förresten, de sammanfaller väl med mina egna, faktiskt.”