Nr 4 2007
Sid 20b
Hello!
Hej det är Geraldine, du en kund till skulle vilja träffa dig innan du åker till Lille…
- men mitt tåg går om 30 min svarar jag.
- Inga problem säger hon och ber mig skriva ner adressen.
- Hur ska jag hinna med det här frågar jag..
- Just make it , får jag som svar.
18.03 kommer jag inspringande tillbaka till Gare Du Norde efter en svettig löptur fram och tillbaka till kunden som måste uppfattat mig som extremt stressad och svettig, och har inga högre förhoppningar att få det jobbet.
Tåget hinner jag med i alla fall och strax efter sju är jag framme i Lille för första gången i mitt liv.

Lilla Lille eller?

Stationen jag kliver av på är den nybyggda av de två som finns, får jag reda på i efterhand. Massvis med folk i rörelse och jag frågar närmsta person om de känner igen gatuadressen mitt hotell ligger på. Det visar sig att det ligger strax bakom en jättekyrka man ser från stationen. Jag hittar dit, checkar in och till skillnad från mitt hotell i Paris är det här en liten pärla om man gillar små pittoreska hotell med lite historia bakom sig. Hotel Brueghel heter det och rummen är små men trevligt inredda och badrummen fräscha.

Jag ställer mobilalarmet på 40 minuter och växlar mellan push-ups och crunches till jag knappt orkar göra en enda till, alarmet ringer och jag har tränat klart för idag.

Middag blir en löksoppa på något litet kryp-in jag tyvärr inte kom ihåg namnet på, men smakade helt okej. Innan jag kryper ned i sängen tittar jag ut genom fönstret, ut mot den gigantiska kyrkan och ser nedanför en stor grupp människor som sover ute och uppenbarligen demonstrerar mot något.

 Han beskriver hur Lille en gång i tiden var textilens mecka i Europa och hur fabrikerna var fulla och businessen blomstrade. Men i takt med att fler och fler textilfabriker flyttade till Asien, steg arbetslösheten. Fabriker fick stänga och idag står de tomma eller är omgjorda till lägenheter och Lille är på väg ur en tuff ekonomisk svacka. Till kaffet efteråt förklarar han det kommande presidentvalet vad de olika står för och jag gläder mig över hans genuina intresse av att dela med sig av sin kunskap.

Hemresa.
Tar tåget tillbaka till Paris samma kväll, kommer fram sent, checkar in på samma hotell som två nätter tidigare, kollar ytterligare på lite TV jag inte förstår och somnar ganska snabbt.

Flyget hem nästa dag går smärtfritt förutom samma osmakliga kaffe.
- Taxi från Arlanda ( alltid lika dyrt)
Kommer hem, tar en dusch, slår på datorn, öppnar mina e-mail och det första är från min agentur i Miami där det står att jag har ett jobb bokat i Dominikanska Republiken.
Då var det dags igen tänker jag och packar ned badshortsen….
Min franska är dock inte tillräcklig för att förstå vad det står på skyltarna, vilket hindrar mig från att eventuellt sympatisera med dem.
Två kapitel ur boken Hard revolution av George Pelecanos blir det innan jag somnar ifrån denna händelserika dag. Det sista jag hinner tänka innan ögonen sluts är att jag önskar någon var med mig överallt som jag kunde dela mina upplevelser med...

Jobbet är inte mycket att säga om. En helt vanlig dag på kontoret kan man säga. Det är en katalog för ett franskt märke och vi fotar ute i en gammal ombyggd lagerlokal, ungefär 15 olika outfits.

Vi jobbar mellan 7.30- 17.00. Fotografen är det första gången jag jobbar med men vi funkar bra ihop, medan klienten pratar knappt engelska och trots mina tappra försök att få mig förstådd nöjer vi oss med efter ett par timmar att le och göra tummen upp till varandra.

Det mest intressanta under dagen är lunchen, då fotografen tar mig till en klassisk fransk landsbygdsrestaurang där vi äter coq au vin ( klassisk fransk kycklinggryta).

Daniel Wohlin
återkommer med nya
intressanta rapporter
från sina resor runt
världen som hårt
arbetande modell.
Nästa: Dominican Rep.