Det var lite påfrestande att bara vara runt samma människor varenda dag och dessutom var de ju konkurrenter och såg inget hellre än att jag skulle bli eliminerad så fort som möjligt…hahaha.

Många TV-tittare har reagerat på det sätt den ryska deltagaren Margerita såg mig som ett ”hatobjekt”. Hon var dessutom kortast av tjejerna och fick hela tiden kämpa mot det men använde alltid skyhöga klackar på ett bra sätt, för att kompensera och se längre ut. När vi bara var fyra kvar, kändes detta tydligt och jag blev lite obekväm av det spända förhållandet från hennes sida.

Nu efter programmet har jag endast kvar kontakt med en av tjejerna, blonda Hanna från Strömstad som lämnade tävlingen tidigt. Hon är en jättetrevlig och söt tjej.

Hemma i Norrköping fungerar allt som tidigare, det känns ingen större skillnad på hur jag blir behandlad. Visst har jag blivit gratulerad nere på stan men inte fått någon särbehandling direkt.

Mina egna familjeförhållanden ser inte riktigt ut som ”de vanliga”. Jag bor på ett så kallat Familjehem men de har stöttat mig helhjärtat.
Visst har det hänt att någon eller några i min omgivning försökt påverka mig i annan riktning men det är bara att förtränga det negativa. Syrran och kompisarna balanserar upp det med sin positiva energi.
Jag har börjat inrikta mig på Yoga och det ger mer harmoni och stresstålighet inför negativa situationer..

Under själva inspelningen fick jag nästan känslan av att vissa deltagare kläckte ur sig saker, inte alltid så väl genomtänkta, bara för att försöka göra ”bra TV”. Speciellt nu efteråt, kan man hitta situationer som känns ”triggade”, nästan provocerade och det är väl så man gör dokusåpor intressanta, antar jag.

Jag vill inte nämna några namn men så här i efterhand kan det tyckas att visst var några personer med bara för att göra själva serien mer intressant.

Den här erfarenheten har hjälpt mig mycket att ”växa åt rätt håll”. Min syster säger också att det är stor skillnad (till det bättre) på mig nu, jämfört med före Top Model. Det värsta var nog höjdskräcken. När man kliver in i en reality-såpa, så visst är det första man bestämmer sig för, att inte säga något dumt framför alla dessa kameror. Det var nog av den orsaken som jag till en början uppfattades som någon som inte hade något att säga. Bättre att hålla tyst än att säga något dumt.
                                                       >>>

Fortsättning på nästa sida    >>>