Nr 4 2008
Sid 9
Illustration:© Frontface.se, Peter Ortvik / Peters People. Text: Ortvik
Den Olympiska andan sprider sig...

I originalversionen av de Olympiska spelens grundvallar, proklamerade de moderna spelens grundare. den franske barinen, idrottsledaren och idealisten Pierre de Coubertain (bilden nedan) att "Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl.

I dagens Olympiader verkar den devisen har bytts ut mot "Det viktigaste är inte att kämpa väl, utan att dopa skickligast".

När detta skrivs (7 august) är det ännu några dagar kvar till öppningsdatum i Beijing-OS.
Trots att mer arbete än någonsin lagts ned på att få bukt med dopingproblemet denna gång, blåser vindarna år motsatt håll.

sig förrådd och sviken. Om detta är fallet
eller om Johnson vill undvika mer granskning av fallet, kan möjligen framtiden utvisa.
All media blundar helt för möjligheten att Johnson skulle vara annat än helt oskyldig...

Det blir sålunda riktigt trassligt om det
plötsligt dyker upp en fotbollsspelare som torskar i dopingnätet. Hur gör man då?
Individuellt straff eller lagstraff? Har man
även testat coachen? Massören?
Testas fotbollsdomarna?

Att det finns hela "idrotts/sportnischer " som i stort sett helt är uppbyggda på steroider, råder inget tvivel om. Tävlingsdelen av bodybuilding  är det tyngsta (!) exemplet. Branschen styrs i stort sett av de tidningar som lever på att i varje nummer fylla alla sidor med dopade kroppsbyggare och så även annonsörerna i dessa tidningar.

Artikelförfattaren har själv bevittnat proffs
på turné i Sverige, som erbjudits preparat
av högt uppsatta inom svensk bodybuilding- media, så att de inte skall riskera att bli stoppade i tullen vid in- och utresor.
Å andra sidan kommer aldrig tävlinsformen
av bodybuilding att bli en olympisk gren,
så vi kan lämna kroppsbyggningen för nu.

I stället har cyklisterna fått klä skott som det svarta fåret bland de som inte synbart ser dopade ut. I stort sett i varje stort Giro eller Tour, fastnar några i nätet och får glida ut bakvägen med framgaffeln mellan benen.

Många blir avstängda men återkommer efter ett par år, även i de finländska skidspåren.
Deta ger en klar och tydlig signal att det är okej att dopa sig, så länge man inte åker fast, man kan ju alltid göra comeback.

Det enda som kan bita på syndarna, är en ren livstids avstängning, ovillkorligt.
Det ger en sådan påföljd, att varje individ
som går i funderingar att chansa på en påse dopinggodis, naturligtvis kommer att fundera ytterligare ett antal gånger på om hela karriären är värd att lägga som insats, speciellt om man är i början av densamma.

En idrottsman över 30 år, kanske tar chansen, han/hon kanske bara vill satsa ytterligare ett år / ett mästerskap, men för övriga är en sådan chansning troligen inte inom riskzonen "smällar man får ta" .

Eftersom det är pengar som bestämmer,
även här är det den allomstädes närvarande "marknaden" som dikterar villkoren, så kommer detta naturligtvis inte att ske, man ser, precis som på illustrationen överst, hellre genom fingrarna och klappar på huvudet,
så länge inte motsatsen bevisats.

Även på förbundsnivå bör man gå hårt fram.
Skrota / uteslut de förbund som inte klarar av att hålla sina tävlingsdeltagare rena från doping, de är ju bevisligen inte kapabla att sköta sitt jobb och bör då sättas i konkurs
och så småningom få börja från noll för att bevisa sitt existensberättigande.

 

Redan för ett par dagar sedan, fastnade sex ryska och tre rumänska idrottare i dopingtester, där det bland annat påvisades att de bytt ut sitt eget urin mot inlånat dito.

Själva situationen är ju rätt komisk:
"Åh, polarn, jag ska på dopingtest, kan du låna mig en skvätt pink?"
"Visst kamrat Olga, var vill du ha det? Externt eller internt?".

Man tror att de kvinnliga idrottarna placerat en kondom med det odopade urinet långt inne i slidan och sedan rivit hål på den vid provtillfället. Uppfinningsrikedomen är påtaglig. Eller var det, som de själva hävdade, "ett rent misstag"?

Nu är det ingalunda endast östblockets atleter som hänger sig åt att på olika, mer eller mindre fascinerande sätt, påverka sina prestationer med otillåtna preparat.

Världsnamn inom allt från tennis till fäktning och kampsporter, har nyligen (eller tidigare) fastnat i dopingpolisens mer och mer finmaskiga nät.

Intrigen blir ännu tätare när man kommer till lagprestationer, där någon i det ingående laget testat positivt för doping. Nyligen erkände en deltagare, Anthony Pettigrew, i det amerikanska stafettlag som vunnit guld på 4 x 400 meter stafett i OS i Syndney, att ha varit dopad under det aktuella loppet.
De andra två deltagarna, tvillingarna Alvin & Calvin Harrison har även de varit dopingavstängda efter stafetten.
Den fjärde lagmedlemmen, sprinterkungen Michael Johnson, tänket nu lämna tillbaka sin medalj, då han, enligt egen utsago, känner

Stackars Pierre de Coubertain, han roterar säkert som en solariefläkt i sin grav. Vart tog den olympiska andan vägen?
Den åkte troligen inte med till Beijing.

Klicka på högerpilen för att komma tillbaka till nyhetssidan          > > > >