Nr 1 2009
Sid 17a
Foto: Frontface.se  Nikon D300.
SÅ FULL AV SOUL ATT DET SMITTAR.
 
För en tid sedan fick vi lyssna på ett album som väckte vår nyfikenhet. Andreas Aleman? Aldrig hört talas om...
Musiken var soulig, amerikansk, med många små instrumenella knorrar som visade på hög musikalisk kunskap, blandat med ovanlig fingertoppskänsla.

Vi bevittnade releasepartyts spelning på Blue Moon Bar i Stockholm och faktum var att det lät ännu bättre live än på platta.
Andreas röst "kom ut ur studiogar- deroben", blev fylligare och den lätt påvisbara spelglädjen och samarbetskänslan mellan alla i
10-mannatruppen på scenen,
fick den fullsatta lokalen att sjuda av energi och spelglädje.

Lätt omtummlade beslöt vi oss att Frontface naturligtvis måste träffa artisten och höra hur han "tickar".
Ett pressat tidsachema gjorde dock att vi fick nöja oss med en längre telefonintervju.
fatta luren och tjuvlussna in på samtalet med Andreas Aleman,
kommande svensk soulkung...

Hej Andreas, vad har hänt efter den grymma spelningen på Blue Moon Bar?

”Hej, ja det var en fantastisk afton, härlig publik.
Vi håller på att följa upp med marknadsföring av albumet och spelningar. Det är Brian Hobbs som sköter det. Det har ju tagit nästan två år att göra plattan och i stället för att släppa skivan och undra varför inget händer, har vi noga lagt en strategi, som kommer ta sin tid. Eftersom vi äger allt själva, kan vi licensera ut det till andra länder själva, vilket känns bra.”

Det käns som om skivan skulle vara mycket gångbar på andra sidan atlanten. Den andas mycket amerikansk soul.

”Absolut, framåt vårkanten har vi planerat in en liten USA-turné. Detaljerna är inte klara men det skall bli av.
Även om det är en svensk platta, svensk artist, så är det för Sverige en något smal musikstil för vårt
lilla land, så visst är siktet inställt på utlandet.”

Det är intressant att lyssna på själva produktionen. Ibland när man samarbetar med duktiga och välkända producenter, känns det som om de har ett behov av att sätta sin egen lilla ”egostämpel” på resultatet, oavsett om det gagnar produkten eller inte. Din platta känns däremot som en väldigt ”öppen” produktion, med högt i tak när det kommer till det som kallas ”head-room” och dynamik.

”Jag har faktiskt producerat allt själv, själva mixen har jag dock lämnat över till en annan kille men jag var med även då för att få delta i slutkänslans skapande.
Det har varit svårt, kul och jobbigt samtidigt, det är nästan alltid lättare att producera och arrangera åt någon annan. När det gäller ens egna låtar, blir man ibland lite överambitiös, eftersom i varje fall jag själv, i förväg vet hur jag vill att slutprodukten skall låta. Det är ju så med digital redigering, man måste sätta ner foten och avsluta. Jag ville få en känsla av ”live-studio” över det hela.”

Då backar vi bamdet. Vem är du egentligen, Andreas?

”jag är född och uppvuxen i Södertälje 1975. Började med…DRAGSPEL..när jag var
tre år. Mina föräldrar lyssnade
mer på musik än vad de spelade. Det fungerade inte så bra, så det byttes snart ut mot ett gammalt piano som ställdes in på lämplig plats.
På skivtallriken snurrade Aretha Franklin, Otis Redding, Sam Cooke, Charlie Rich, Ray Charles och Elvis.
                                        >>>>>>

Hela musikupplägget känns välbalanserat och kvalitetsfyllt. Även om du säger att stilen är något smal nu, så har den ju varit mycket stor tidigare, med all Motown och Atlantic soul som fyllde listorna på 60- och 70-talet? Det känns en hel del soul-funk-jazz a la ”BT Express”, ”Chicago” och din sångstil har en hel del David Clayton-Thomas (Blood Sweat & Tears) över sig.

”Ja, Chicago har jag hört förut från flera håll, de övriga är jag inte så bekanta med.”

Musikerna du har med dig svänger jubättre än Baloo i Djungelboken…!

”Ja, det är ett fantastiskt gäng.
När vi skulle repa inför spelningen på BMB, var stämningen så hög att taket nästan lyfte redan på repetitionen, alla var superentusi- astiska och det känns så kul.”
Intervjun med Andreas Aleman fortsätter, klicka på högerpilen   >>>